KSAN kräver att drogfri behandling måste utgöra huvudspåret inom
narkomanvården!
Det övergripande målet för den svenska narkotikapolitiken är ett narkotikafritt samhälle och att det finns en bred folklig och politisk uppslutning kring en restriktiv narkotikapolitik.
Att bekämpa tillgången på narkotika är en förutsättning för ett effektivt förebyggande arbete. Narkotikamissbruk kan och ska upptäckas tidigt. Då kan ett missbruk brytas tidigt.
Missbruk av droger är ett socialt problem och skall därför i första hand åtgärdas med sociala insatser. Enligt gällande lagstiftning skall samhällets åtgärder bidra till att den enskilde varaktigt kan komma ifrån sitt missbruk – inte att hållas fast i ett kemiskt beroende av olika preparat.
För den enskilde narkomanen är det ofta en lång process att sluta sitt missbruk. Många missbrukare nekas idag drogfri behandling av ekonomiska skäl. Missbrukande kvinnor utgör här en ytterst sårbar och utsatt grupp och saknar erbjudanden om tidiga insatser och god vård och behandling.
Ett obehandlat/felbehandlat beroende leder till ökat lidande och för tidig död. Målet med behandlingen måste alltid vara ett värdigt liv utan narkotiska preparat. KSAN kräver att den rätten bör tillskrivas även de tyngsta narkomanerna.
KSAN är de svenska kvinnoorganisationernas samarbetsorgan för frågor som berör alkohol och andra beroendeframkallande medel utifrån ett kvinnoperspektiv.
KSAN vill medverka till en samhällsmiljö utan skador och missbruk av alkohol, narkotika och andra beroendeframkallande medel som t ex sömnmedel och lugnande medel.
KSAN är även representerat i EUs Civil Society Forum on Drugs in the EU.
Med vänlig hälsning
Leena Haraké
Kanslichef
KSAN - Kvinnoorganisationernas Samarbetsråd i Alkohol - och Narkotikafrågor
Östermalmsgatan 33
114 26 Stockholm
www.ksan.se
tel 08 10 10 41/10 10 51
fax 08 22 81 22
torsdag 22 januari 2009
onsdag 21 januari 2009
En svensk psykiatriprofessor ville läxa upp mig för att jag motsätter mig heroinförskrivning
Det kom ett brev från en professor emeritus vid Karolinska Institutet. Det var med anledning av min bloggkommentar om Expressens ledare den 2 december 2008, där den unge skribenten ställde hela den framgångsrika svenska narkotikapolitiken på huvudet och krävde att staten skulle förse heroinister med fritt heroin som en behandling av deras svåra heroinberoende.
Expressens ledare var lika huvudlös och nattstånden som om det skulle vara en bra behandling att ge alkoholister alkohol mot deras alkoholberoende. Men professor em. Ulf Rydberg blev förgrymmad över att jag uttalade mig på detta sätt. Han skriver att en heroinist kan ha en 80-faldigt ökad dödlighet jämfört med ”åldersmatchade kontroller”. Vilket liv heroinisten har att vänta sig som ”kronisk heroinist” resten av livet skriver han dock ingenting om.
Läkaren och forskaren Ulf Rydberg, numera aktiv pensionär, har alltså ingenting emot att vi inför legal förskrivning av heroin till kroniska heroinister. Troligen kommer han inte ihåg att vi har haft ”legal förskrivning av narkotika” i Sverige redan under 1960-talet. Det var från våren 1965 till våren 1967. Under den perioden ökade andelen unga narkomaner mycket kraftigt och mycket snabbare än något år tidigare och senare.
Vad Ulf Rydberg säger egentligen är att det inte har någon som helst betydelse hur många unga narkomaner vi kommer att få med en legal förskrivning av heroin, bara vi kan rädda livet på en enda kronisk heroinist. Han väljer alltså att ge upp kampen mot narkotika i samhället för att rädda en enda kronisk heroinist. Han kallar det för ”sedvanlig läkaretik”.
Det Ulf Rydberg inte förstår är att narkomani kan vara av epidemisk typ. Det finns former av narkomani som inte är epidemisk, t.ex. terapeutisk narkomani som kan vara resultatet av läkarbehandling – medveten eller omedveten. Men det är inte de formerna vi talar om när det gäller legal förskrivning av heroin. I detta fall handlar det om narkomani som har anknytning till missbruk i gängsammanhang eller missbruk i gatumiljö. Det är dessa former av narkomani som sprids epidemiskt genom att en etablerad missbrukare lär upp en nybörjare.
Har inte samhället en rätt att skydda sina unga medborgare mot den epidemiska formen av narkomani? Professor Rydberg anser inte det. I stället vill han att vi ska få så många unga heroinister som möjligt så att beroendeläkarna blir sysselsatta med att ge dem legalt heroin på recept för att förhindra att de dör.
Det är dock knappast någon som dör av sitt heroinberoende. Man talar om ”dödlig dos” heroin. Men en aktiv heroinist kan ta flerdubbel dödlig dos utan att dö. Kroppen vänjer sig vid heroinet efterhand. Dödsfall av överdos hos heroinister av epidemisk typ är mycket sällsynta bland aktiva heroinister helt enkelt därför att de har lärt sig vilken dosnivå de klarar. Dödsfall av överdoser inträffar i denna grupp normalt efter en medicinsk avgiftning eller efter en ”ren” vistelse i fängelse, därför att heroinisten inte har lyckats skaffa sig heroin under densamma.
Först efter fängelsevistelsen tar heroinisten sin överdos. Skälet är att heroinisten då inte vet vilken dos han eller hon klarar. Efter abstinensen klarar heroinisten inte samma höga doser som före medicinsk avgiftning eller före en fängelsevistelse. Överdos i det här fallet är alltid en dos mycket mindre än de doser heroinisten klarade under tidigare aktivt missbruk.
Jag tycker att alla läkare alltid ska följa ”sedvanlig läkaretik”. Det är dock inget problem för en kunnig läkare att genomföra en medicinsk avgiftning utan någon fara för heroinistens liv. Heroinisten kan sedan gå från denna behandling drogfri och utan nämnvärda problem. Men om heroinisten bestämmer sig för att fortsätta sitt missbruk försätter han eller hon sig själv i en akut risk för att dö i en överdos.
Det som dock inte ryms inom läkaretiken är att läkaren skall förse heroinisten med heroin för resten av dennes liv. Det är ett politiskt beslut som läkaren inte ska befatta sig med. Professor Ulf Rydberg blandar in politik på ett försåtligt sätt i läkaretiken. Det är inte acceptabelt.
Samhället måste ha rätt att skydda sig mot den epidemiska typen av narkomani. Läkarna ska inte sätta en käpp i hjulet på detta samhällspreventiva arbete.
ROLF BROMME
Expressens ledare var lika huvudlös och nattstånden som om det skulle vara en bra behandling att ge alkoholister alkohol mot deras alkoholberoende. Men professor em. Ulf Rydberg blev förgrymmad över att jag uttalade mig på detta sätt. Han skriver att en heroinist kan ha en 80-faldigt ökad dödlighet jämfört med ”åldersmatchade kontroller”. Vilket liv heroinisten har att vänta sig som ”kronisk heroinist” resten av livet skriver han dock ingenting om.
Läkaren och forskaren Ulf Rydberg, numera aktiv pensionär, har alltså ingenting emot att vi inför legal förskrivning av heroin till kroniska heroinister. Troligen kommer han inte ihåg att vi har haft ”legal förskrivning av narkotika” i Sverige redan under 1960-talet. Det var från våren 1965 till våren 1967. Under den perioden ökade andelen unga narkomaner mycket kraftigt och mycket snabbare än något år tidigare och senare.
Vad Ulf Rydberg säger egentligen är att det inte har någon som helst betydelse hur många unga narkomaner vi kommer att få med en legal förskrivning av heroin, bara vi kan rädda livet på en enda kronisk heroinist. Han väljer alltså att ge upp kampen mot narkotika i samhället för att rädda en enda kronisk heroinist. Han kallar det för ”sedvanlig läkaretik”.
Det Ulf Rydberg inte förstår är att narkomani kan vara av epidemisk typ. Det finns former av narkomani som inte är epidemisk, t.ex. terapeutisk narkomani som kan vara resultatet av läkarbehandling – medveten eller omedveten. Men det är inte de formerna vi talar om när det gäller legal förskrivning av heroin. I detta fall handlar det om narkomani som har anknytning till missbruk i gängsammanhang eller missbruk i gatumiljö. Det är dessa former av narkomani som sprids epidemiskt genom att en etablerad missbrukare lär upp en nybörjare.
Har inte samhället en rätt att skydda sina unga medborgare mot den epidemiska formen av narkomani? Professor Rydberg anser inte det. I stället vill han att vi ska få så många unga heroinister som möjligt så att beroendeläkarna blir sysselsatta med att ge dem legalt heroin på recept för att förhindra att de dör.
Det är dock knappast någon som dör av sitt heroinberoende. Man talar om ”dödlig dos” heroin. Men en aktiv heroinist kan ta flerdubbel dödlig dos utan att dö. Kroppen vänjer sig vid heroinet efterhand. Dödsfall av överdos hos heroinister av epidemisk typ är mycket sällsynta bland aktiva heroinister helt enkelt därför att de har lärt sig vilken dosnivå de klarar. Dödsfall av överdoser inträffar i denna grupp normalt efter en medicinsk avgiftning eller efter en ”ren” vistelse i fängelse, därför att heroinisten inte har lyckats skaffa sig heroin under densamma.
Först efter fängelsevistelsen tar heroinisten sin överdos. Skälet är att heroinisten då inte vet vilken dos han eller hon klarar. Efter abstinensen klarar heroinisten inte samma höga doser som före medicinsk avgiftning eller före en fängelsevistelse. Överdos i det här fallet är alltid en dos mycket mindre än de doser heroinisten klarade under tidigare aktivt missbruk.
Jag tycker att alla läkare alltid ska följa ”sedvanlig läkaretik”. Det är dock inget problem för en kunnig läkare att genomföra en medicinsk avgiftning utan någon fara för heroinistens liv. Heroinisten kan sedan gå från denna behandling drogfri och utan nämnvärda problem. Men om heroinisten bestämmer sig för att fortsätta sitt missbruk försätter han eller hon sig själv i en akut risk för att dö i en överdos.
Det som dock inte ryms inom läkaretiken är att läkaren skall förse heroinisten med heroin för resten av dennes liv. Det är ett politiskt beslut som läkaren inte ska befatta sig med. Professor Ulf Rydberg blandar in politik på ett försåtligt sätt i läkaretiken. Det är inte acceptabelt.
Samhället måste ha rätt att skydda sig mot den epidemiska typen av narkomani. Läkarna ska inte sätta en käpp i hjulet på detta samhällspreventiva arbete.
ROLF BROMME
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
