Än en gång kommer det optimistiska men felaktiga påståenden om sprutbyte som skydd för hiv. Den här gången är det en TT-artikel med smittskyddsinstitutet som upphov. Den har publiserats i såväl Aftonbladet som Svenska Dagbladet i dag (31/10). Det är Viveca Urwitz som uttalar sig vitt och brett. Det man har visat är att hiv för några år sedan spred sig snabbt till något dussin personer som var injektionsmissbrukare av narkotika.
Nu påstår Viveca Urwitz att man hade kunnat förhindra denna smittspridning med hjälp av sprutbyte. Detta är ett helt obevisat påstående, som inte framgår av forskningen. Tvärtom visar internationell forskning att sprutbyte inte förhindrar spridning av hiv-smitta. Inte ens socialstyrelsens experter hävdar detta längre. Anledningen till att det är så här är att infektionsläkare tror att narkomaner använder engångssprutor som andra människor gör, dvs. bara en gång.
Socialläkare Anders Annell, som är vår mest erfarne läkare på det här området, har sagt att missbrukare av narkotika använder en engångsspruta 5-10 gånger och att den vanligtvis delas mellan två eller flera användare. Därför är en ren spruta bara ren så länge den ligger i den obrutna förpackningen. En gratisutdelad spruta kan mycket väl sprida hiv vidare, när den används på detta sätt. Det är också skälet till att gratisutdelade engångssprutor inte är något skydd mot hiv bland injektionsmissbrukare.
- Att dela injektionsredskap är ett supereffektivt sätt att sprida det här viruset, säger Viveca Urwitz enligt TT-intervjun. Det är just anledningen till att gratisutdelade engångssprutor inte fungerar på det sätt som infektionsläkarna tror i gruppen injektionsnarkomaner.
Men Viveca Urwitz tror inte att det finns någon risk för att det bli fler narkomaner med ett sprutbytesprogram. Därmed är hon inne på vad hon tror och det har inget med vad undersökningen visar att göra. Det är många som tror och tycker. Men det är få som vet. Det finns inga undersökningar hon kan stödja sin tro på. Tron på sprutbytesprogram har blivit en religion. Det är dags att få vetenskapliga perspektiv på detta.
Det vanskliga med sprutbyte är inte bara att det gör det lättare att missbruka narkotika för dem som redan är missbrukare. Det allvarliga är att de som inte har börjat ännu får intrycket av att samhället ser mindre allvarligt på narkotikamissbruk och därför lättare accepterar att börja, när de kommer i en situation där detta är en praktisk möjlighet. Här ligger det stora tappet för samhället. Det blir för lätt att acceptera narkotikadebuten. Men det är oerhört svårt att få en missbrukare att sluta. Narkomanvården har inga bra resultat att visa upp.
De som talar för sprutbyte växlar snabbt bort samhällets möjligheter att skydda den yngre generationen för ett narkotikamissbruk mot en åtgärd som inte har den skyddande effekten för redan etablertade missbrukare som de påstår och tror. Jag vill bara hänvisa till den genomgång av forskningen som ett brittiskt forskarteam har gjort och i början av detta år redovisat i den vetenskapliga tidksriften Addiction.
Det finns mycket bättre och effektivare metoder att ge ett skydd till missbrukare mot hiv. Men sanningen att säga användes dessa inte i Stockholms läns landsting av varken beroendeläkare eller smittskyddsläkare under början av 2000-talet, när den nya hiv-smittan kom från Finland. Detta är en stor skandal. Hiv-smittan kunde ha undvikits, om dessa läkare hade gjort sin plikt under början och mitten av första årtiondet av 2000-talet.
Rolf Bromme
söndag 31 oktober 2010
torsdag 21 oktober 2010
Hej Rolf, Det du skriver om förebyggande arbete är precis detsamma jag upplever i min hemkommun.
I alla år, över tjugofem vid det här laget, som jag jobbat mot droger i vårt samhälle har man sagt att de bästa förebyggarna för våra barn och ungdomar är deras egna föräldrar. Ingen känner sitt eget barn bättre än en pappa och mamma. Och det håller jag med om, visst är det så. Men min fråga nu för tiden är: hur nå dessa föräldrar som oftast besitter noll i kunskap om droger och hur deras barn och ungdomar kommer åt dem.
I dagsläget är det inte alls ovanligt att vi stöter på föräldrar, både i rådgivningssamtal och vid andra tillfällen, som säger att de själva en gång i förfluten tid minsann också provat på att röka cannabis. De fortsätter stolt med att det har dom gjort, men ändå har dom blivit kloka och duktiga samhällsmedborgare ändå. Men när jag förklarar att den rusgivande substansen THC i dagens cannabis är mycket starkare än den var den gången dom missbrukade drogen, blir det tyst på föräldrarna. Det har dom oftast ingen kunskap om!
Men hur når vi ut till dagens tonårsföräldrar då all information skall ske via bloggar, Facebook, SMS och allt vad det heter. Ett informationssamtal öga mot öga verkar helt förlegat i dagens samhälle! Ett samtal där man kan ställa frågor och där frågor kan få ett direkt svar, ett samtal där alla kan deltaga samtidigt.
Idag är det alltså mycket svårt att komma in i skolorna åtminstone här hemma i Järfälla. Tidigare kunde jag ringa och nästan direkt boka en kväll för att komma och informera i två timmar och prata med föräldrarna. Idag är det en omöjlighet! Lärarna stoppar nästan omgående mitt förslag om en droginformationskväll med föräldrarna och säger att vi kan få komma och få en stund, 15 minuter eller något annat mycket kort samtidigt som skolan informerar om något annat.
Men det vill inte vi! Vi vill ha en egen kväll, två timmar vill vi ha för att få i gång en diskussion om hur föräldrar pratar med sina barn om droger och vad vi kan göra tillsammans. Vi kommer förstås också gärna och träffar barnen på skoltid, men viktigaste informationen är ändå till föräldrarna. Ungdomarna kan detta med droger på nätet eller ute i samhället, men deras föräldrar vet inte speciellt mycket om något avdetta.
Så vad gör vi då? Ja, den som kan ge mig ett eller flera tips om hur vi ska "återta maken i skolan" när det gäller droginformationer är varmt välkommen med förslag.
Lena Larsson, förbundsordförande
Riksförbundet AMD Anhöriga Mot Droger (AMD Riks)
I alla år, över tjugofem vid det här laget, som jag jobbat mot droger i vårt samhälle har man sagt att de bästa förebyggarna för våra barn och ungdomar är deras egna föräldrar. Ingen känner sitt eget barn bättre än en pappa och mamma. Och det håller jag med om, visst är det så. Men min fråga nu för tiden är: hur nå dessa föräldrar som oftast besitter noll i kunskap om droger och hur deras barn och ungdomar kommer åt dem.
I dagsläget är det inte alls ovanligt att vi stöter på föräldrar, både i rådgivningssamtal och vid andra tillfällen, som säger att de själva en gång i förfluten tid minsann också provat på att röka cannabis. De fortsätter stolt med att det har dom gjort, men ändå har dom blivit kloka och duktiga samhällsmedborgare ändå. Men när jag förklarar att den rusgivande substansen THC i dagens cannabis är mycket starkare än den var den gången dom missbrukade drogen, blir det tyst på föräldrarna. Det har dom oftast ingen kunskap om!
Men hur når vi ut till dagens tonårsföräldrar då all information skall ske via bloggar, Facebook, SMS och allt vad det heter. Ett informationssamtal öga mot öga verkar helt förlegat i dagens samhälle! Ett samtal där man kan ställa frågor och där frågor kan få ett direkt svar, ett samtal där alla kan deltaga samtidigt.
Idag är det alltså mycket svårt att komma in i skolorna åtminstone här hemma i Järfälla. Tidigare kunde jag ringa och nästan direkt boka en kväll för att komma och informera i två timmar och prata med föräldrarna. Idag är det en omöjlighet! Lärarna stoppar nästan omgående mitt förslag om en droginformationskväll med föräldrarna och säger att vi kan få komma och få en stund, 15 minuter eller något annat mycket kort samtidigt som skolan informerar om något annat.
Men det vill inte vi! Vi vill ha en egen kväll, två timmar vill vi ha för att få i gång en diskussion om hur föräldrar pratar med sina barn om droger och vad vi kan göra tillsammans. Vi kommer förstås också gärna och träffar barnen på skoltid, men viktigaste informationen är ändå till föräldrarna. Ungdomarna kan detta med droger på nätet eller ute i samhället, men deras föräldrar vet inte speciellt mycket om något avdetta.
Så vad gör vi då? Ja, den som kan ge mig ett eller flera tips om hur vi ska "återta maken i skolan" när det gäller droginformationer är varmt välkommen med förslag.
Lena Larsson, förbundsordförande
Riksförbundet AMD Anhöriga Mot Droger (AMD Riks)
onsdag 20 oktober 2010
Vad kan man göra mot drogmissbruket?
Debattartikel i Vi i Väsby vecka 41, 2010:
Åtgärder mot drogmissbruket
Vi i Väsby konstaterar i en rubrik att missbruket är omfattande i Upplands Väsby. Det är korrekt. Det är säkert också riktigt som tidningen skriver att många föräldrar nonchalerar hotet. Vad kan man då göra åt drogmissbruket? En rundfråga till fyra enskilda personer ger några förslag, t.ex. fler poliser runt skolorna, att föräldrar håller bättre koll på sina ungdomar och mer information i skolorna, gärna avskräckande sådan.
Allt detta är säkert bra. Men inget är tillräckligt bra. Kommunens insatser går i stort sett ut på att informera föräldrarna och det är också bra. Men inte heller det är tillräckligt. Först och främst måste man mobilisera alla krafter, inte minst den ideella sektorn. Detta har inte skett. Sedan ska man lyssna på sakkunskapen. Det har bara skett till viss del.
Jag har varit med i kampen mot narkotika sedan slutet av 1960-talet, träffat ett stort antal forskare på området i Europa och Amerika och samlat på mig en hel del kunskaper. Så sent som för en vecka sedan var jag på en koferens i Köpenhamn, där jag träffade forskare från Danmark, Finland och St. Petersburg i Ryssland. Men kommunens tjänstemän har ännu inte ställt en enda fråga till mig trots att jag bott här sedan början av 1970-talet.
Jag minns när jag satt i socialnämnden på 70-talet att en Väsbyflicka hade kommit hem från knarknästet Kristiania i Köpenhamn, där hon hade lärt sig att röka hasch. Jag visste att hon skulle sprida denna kusnkap till sina närmaste kompisar i Väsby. Men när jag gav synpunkter på hur man skulle gå tillväga blev jag utskälld av tjänstemän på socialnämnden i kommunen. Men resultatet blev precis det jag hade förutsagt. Flickans närmaste kompisar började också missbruka hasch.
Sedan anställde kommunen Ulrich Hermansson som satte i gång positiva aktiviteter. Han är numera medicine doktor och verksam i landstinget - men inte i kommunen. Hans idéer är dessvärre sedan länge bortglömda i Väsby. Nu får polisen göra städjobbet, när problemen redan uppstått och föräldrar får bistå med trygghetsvandringar på helgkvällar.
Thord Jansson gjorde fina insatser i Drogkampen för elever i årskurs 6. Men skolorna och deras rektorer visade allt för litet intresse för detta. När rektorerna fick använda pengarna fördes de över till annat som ansågs viktigare. Inom den ideella sektorn var vi mycket bekymrade över detta sinande intresse från skolornas rektorer.
Nu till åtgärderna: Det allra viktigaste man kan göra mot drogmissbruket är att förebygga det! Två åtgärder framstår som helt överlägsna alla andra. För det första vet vi att praktiskt taget alla haschmissbrukare har börjat som tobaksrökare. Och de allra flesta narkotikamissbrukare börjar med hasch. Med denna kunskap måste vi prioritera tidiga insatser för att förmå skolungdomar att aldrig börja använda tobak i någon form. Vad gör man inom skolorna på detta område? Nu är det tid för rektorerna att redovisa vad de prioriterar! Vad gör ni och vilket samarbete vill ni ha med den ideella sektorn som intresserar sig för detta?
Den andra viktiga åtgärden som har betydelse för att förebygga drogmissbruk är att skjuta på ungdomarnas alkoholdebut till 18 års ålder. Det finns hur mycket forskning som helst som visar att detta har en enrom betydelse för ungdomens senare rusvanor. Principen är: ju tidigare alkoholdebut, desto häftigare rusvanor. Vad gör kommunen och skolorna på det här området. Rektorerna har ett ansvar också för detta, men det har föräldrarna också.
Hela Upplands Väsby borde ena sig om denna åtgärd. Den borde finnas med i kommunens drogpolitiska handlingsplan. Men såvitt jag vet gör den inte det. Här borde kommunens drogsamordnare ta ett initiativ för att skapa en enhetlig inställning till 18-årsåldern som tidigaste debutålder för alkohol. Politikerna måste peka på detta initiativ som det viktigaste vid sidan om antitobaksverksamheten i de tidiga åldrarna för att minska drogmissbruket i Upplands Väsby. Vilka politiker ställer upp på det? Nu är det dags att visa färg, nu är det tid att göra något som fungerar mot drogmissbruket, innan det har satt sin prägel på enskilda individer. Då är det mycket svårare. Det kan jag försäkra.
ROLF BROMME
Ordf. i MHF-avdelningen i Upplands Väsby
Åtgärder mot drogmissbruket
Vi i Väsby konstaterar i en rubrik att missbruket är omfattande i Upplands Väsby. Det är korrekt. Det är säkert också riktigt som tidningen skriver att många föräldrar nonchalerar hotet. Vad kan man då göra åt drogmissbruket? En rundfråga till fyra enskilda personer ger några förslag, t.ex. fler poliser runt skolorna, att föräldrar håller bättre koll på sina ungdomar och mer information i skolorna, gärna avskräckande sådan.
Allt detta är säkert bra. Men inget är tillräckligt bra. Kommunens insatser går i stort sett ut på att informera föräldrarna och det är också bra. Men inte heller det är tillräckligt. Först och främst måste man mobilisera alla krafter, inte minst den ideella sektorn. Detta har inte skett. Sedan ska man lyssna på sakkunskapen. Det har bara skett till viss del.
Jag har varit med i kampen mot narkotika sedan slutet av 1960-talet, träffat ett stort antal forskare på området i Europa och Amerika och samlat på mig en hel del kunskaper. Så sent som för en vecka sedan var jag på en koferens i Köpenhamn, där jag träffade forskare från Danmark, Finland och St. Petersburg i Ryssland. Men kommunens tjänstemän har ännu inte ställt en enda fråga till mig trots att jag bott här sedan början av 1970-talet.
Jag minns när jag satt i socialnämnden på 70-talet att en Väsbyflicka hade kommit hem från knarknästet Kristiania i Köpenhamn, där hon hade lärt sig att röka hasch. Jag visste att hon skulle sprida denna kusnkap till sina närmaste kompisar i Väsby. Men när jag gav synpunkter på hur man skulle gå tillväga blev jag utskälld av tjänstemän på socialnämnden i kommunen. Men resultatet blev precis det jag hade förutsagt. Flickans närmaste kompisar började också missbruka hasch.
Sedan anställde kommunen Ulrich Hermansson som satte i gång positiva aktiviteter. Han är numera medicine doktor och verksam i landstinget - men inte i kommunen. Hans idéer är dessvärre sedan länge bortglömda i Väsby. Nu får polisen göra städjobbet, när problemen redan uppstått och föräldrar får bistå med trygghetsvandringar på helgkvällar.
Thord Jansson gjorde fina insatser i Drogkampen för elever i årskurs 6. Men skolorna och deras rektorer visade allt för litet intresse för detta. När rektorerna fick använda pengarna fördes de över till annat som ansågs viktigare. Inom den ideella sektorn var vi mycket bekymrade över detta sinande intresse från skolornas rektorer.
Nu till åtgärderna: Det allra viktigaste man kan göra mot drogmissbruket är att förebygga det! Två åtgärder framstår som helt överlägsna alla andra. För det första vet vi att praktiskt taget alla haschmissbrukare har börjat som tobaksrökare. Och de allra flesta narkotikamissbrukare börjar med hasch. Med denna kunskap måste vi prioritera tidiga insatser för att förmå skolungdomar att aldrig börja använda tobak i någon form. Vad gör man inom skolorna på detta område? Nu är det tid för rektorerna att redovisa vad de prioriterar! Vad gör ni och vilket samarbete vill ni ha med den ideella sektorn som intresserar sig för detta?
Den andra viktiga åtgärden som har betydelse för att förebygga drogmissbruk är att skjuta på ungdomarnas alkoholdebut till 18 års ålder. Det finns hur mycket forskning som helst som visar att detta har en enrom betydelse för ungdomens senare rusvanor. Principen är: ju tidigare alkoholdebut, desto häftigare rusvanor. Vad gör kommunen och skolorna på det här området. Rektorerna har ett ansvar också för detta, men det har föräldrarna också.
Hela Upplands Väsby borde ena sig om denna åtgärd. Den borde finnas med i kommunens drogpolitiska handlingsplan. Men såvitt jag vet gör den inte det. Här borde kommunens drogsamordnare ta ett initiativ för att skapa en enhetlig inställning till 18-årsåldern som tidigaste debutålder för alkohol. Politikerna måste peka på detta initiativ som det viktigaste vid sidan om antitobaksverksamheten i de tidiga åldrarna för att minska drogmissbruket i Upplands Väsby. Vilka politiker ställer upp på det? Nu är det dags att visa färg, nu är det tid att göra något som fungerar mot drogmissbruket, innan det har satt sin prägel på enskilda individer. Då är det mycket svårare. Det kan jag försäkra.
ROLF BROMME
Ordf. i MHF-avdelningen i Upplands Väsby
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
