Dödligheten bland medicinskt underhållsbehandlader narkomaner i Stockholmls län ökar kraftigt. För några år sedan var det enstaka individer som dog, när de fick metadon eller Subutex som ersättningsdrog för heroin. De senaste åren har dödligheten i denna grupp ökat kraftigt och är nu uppe i drygt 40 individer per år. Det sker helt parallelt med att socialstyrelsen kraftigt utökat och liberaliserat reglerna för metadonprogrammet och helt nya regler införts för Subutexprogrammet.
För metadon har kontrollen blivit sämre. Man tillåter i högre grad annat missbruk. För Subutex tycks många beroendeläkare nu se detta läkemedel som den enda saliggörande metoden. Om detta hade varit fallet för något annat läkemedel skulle det ha utmönstrats av socialstyrelsen ögonblickligen. Men när ett stort antal narkomaner dör i medicinskt kontrollerade program tycks det inte vara lika viktigt.
Varför har inte socialstyrelsen uppmärksammat detta stora problem? Varför agerar inte socialstyrelsen snabbt. Hur kan det komma sig att socialstyrelsen inte alls förhåller sig till detta allvarliga medicinsk problem?
Lena Larsson, förbundsordförande i Anhöriga Mot Droger, Christer Karlsson, förbundsordförande i Kriminellas Revansch i Samhället, och jag har skrivit om detta i tidningen Dagen i en debattartikel. Men från socialstyrelsen hör vi bara tystnad!
Har socialstyrelsen upphört att fungera när det gäller narkotikafrågan?
Rolf Bromme
fredag 29 januari 2010
måndag 25 januari 2010
Sprutbyten i Lund och Malmö bryter mot nya lagen
Sprutnyte för injektionsnarkomaner infördes på försök för cirka 20 år sedan i först Lund och sedan Malmö. Jag har aldrig varit där men alltid hört att verksamheten var ordentlig och välskött. Socialstyrelsen gjorde en granskning av verksamheten för ungefär ett år sedan. Den rapporten hamnade i mina händer i slutet av förra året.
Döm om min förvåning, när jag läste att såväl verksamheten i Lund som i Malmö bryter mot den nya lagen som kom för några år sedan. De sprutor som delas ut ska vara märkta så att man se det när de lämnas tillbaka. Men det har man överlåtit åt missbrukarna att sköta med hjälp av klistermärken. Inte att undra på att detta missköts!
I princip ska missbrukaren få en ny spruta för varje som lämnas tillbaka. Men här ser man genom fingrarna och delar ut sprutor utan att gamla lämnas tillbaka. Det tycks ha gått slentrian i verksamhetan. Så här får det neligt lagen inte gå till.
Vad föreslår socialstyrelsen som är tillsynsmyndighet? Att den nya lagen ska ändras, eftersom Lund och Malmö inte lyckas sköta verksamheten så som lagen föreskriver. Enligt normal ordning bör en tillsynsmyndighet uppmana verksamheten att skärpa sig och följa lagen. Men Socialstyrelsen föredrar att strunta i detta och försöker i stället dölja att verksamheten missköts. Varför?
Min landstingskollega Carin Håkansson och jag skrev en debattartikel om detta i tidningen Dagen i början av december. Men Socialstyrelsen föredrar att tiga i denna fråga. Är det inte viktigt att verksamheterna i Lund och Malmö följer lagen, när de delar ut sprutor till injektionsmissbrukare? Varför tiger Socialstyrelsen?
Rolf Bromme
Döm om min förvåning, när jag läste att såväl verksamheten i Lund som i Malmö bryter mot den nya lagen som kom för några år sedan. De sprutor som delas ut ska vara märkta så att man se det när de lämnas tillbaka. Men det har man överlåtit åt missbrukarna att sköta med hjälp av klistermärken. Inte att undra på att detta missköts!
I princip ska missbrukaren få en ny spruta för varje som lämnas tillbaka. Men här ser man genom fingrarna och delar ut sprutor utan att gamla lämnas tillbaka. Det tycks ha gått slentrian i verksamhetan. Så här får det neligt lagen inte gå till.
Vad föreslår socialstyrelsen som är tillsynsmyndighet? Att den nya lagen ska ändras, eftersom Lund och Malmö inte lyckas sköta verksamheten så som lagen föreskriver. Enligt normal ordning bör en tillsynsmyndighet uppmana verksamheten att skärpa sig och följa lagen. Men Socialstyrelsen föredrar att strunta i detta och försöker i stället dölja att verksamheten missköts. Varför?
Min landstingskollega Carin Håkansson och jag skrev en debattartikel om detta i tidningen Dagen i början av december. Men Socialstyrelsen föredrar att tiga i denna fråga. Är det inte viktigt att verksamheterna i Lund och Malmö följer lagen, när de delar ut sprutor till injektionsmissbrukare? Varför tiger Socialstyrelsen?
Rolf Bromme
fredag 22 januari 2010
WHO bör ompröva rekommendation för sprutbyte
All sjukvård bör vara evidensbaserad. Omskrivet på vardagssvenska innebär det att den bör vara säkert vetenskapligt utprövad. WHO har rekommenderat sprutbyte. Men när svenska forskare granskar det vetenskapliga underlaget för rekommendationen visar det sig att det inte finns någon evidens för sprutbyte. Visserligen finns det någon enstaka undersökning (bl.a. från New York) som pekar på ett positivt utfall för sprutbyte. Men det finns också bra vetenskapliga undersökningar som säger motsatsen (bl.a från Vancouver och Montreal). Det finns bara en slutsats man dra av detta: Att det inte finns någon säker evidens för att sprutbyte fungerar.
Smittskyddsläkare har lärt sig att hygien är viktigt, när det gäller smitta av olika slag. Men smittskyddsläkare är inte insatta i hur narkotikaproblem fungerar. Även en fabriksny spruta, som används av en injektionsnarkoman, kan bli oren om den används av mer än en person. Då skyddar den inte längre. Nya, rena sprutor som används av narkotikamissbrukare kan därför bli lika smittbärande som gamla sprutor. Därför fungerarinte sprubyte i praktiken.
Förespråkare av sprutbyte brukar hänvisa till att man har sprutbyte i Malmö och att man inte fått in hiv-smitta där. Men de kan inte försklara fenomenet Göteborg, där man inte har sprutbyte och inte heller hiv-smitta.
I Vancouver införde man tidigt sprutbyte. När hiv-epidemin kom visade det sig att den grupp som var med i sprutbytesprogrammet hade fått in en större andel hiv-smitta än den grupp som inte deltog i sprutbytesprogrammet. Varför ska man bekosta en dyrbar verksamhet som inte fungerar i praktiken?
Det finns däremot andra åtgärder som fungerar bättre ur smittskyddsaspekt än sprutbyte. Det är sådana åtgärder som behövs. Det handlar om en ständigt uppsökande verksamhet. Skälet är att det hela tiden kommer till nya individer i narkotikamissbruket och det gäller då att hitta dem innan de börjar sprida hiv-smitta. Vid första mötet ska samhället ge smittskyddsinformation och erbjuda hiv-testning och vaccinering mot hepatit C. Sedan ska varje individ få information om resultatet av hiv-testningen med klara regler om hur man kan skydda sig själv eller andra. Detta är en mycket mera effektiv verksamhet ur smittskyddsaspekten än sprutbyte.
Precis detta gjorde man inom ramen för baslinjestudien i Stockholm. Baslinjestudien startades efter att man konstaterat en begynnande hiv-epidemi i Stockholm bland injektionsnarkomaner. Efter att baslinjestudien hade arbetat under mer än ett år avklingade hiv-epidemin bland injektionsmarkomaner i Stockholm. Varför vill man inte fortsätta med denna effektiva åtgärd som är mycket bra för narkomanerna? Är man inte beredd att satsa de pangarna? Varför nöja sig med något som är mindre effektivt (sprutbyte)?
Hade beroendeläkarna i Stockholms län brytt sig om hiv-smittan så hade de hela tiden testat sina patienter för hiv och då hade man tidigt upptäckt de första fallen och kunnat isolera dem. Jag anser att beroendeläkarnas ointresse för hiv-smittan är en viktig del i förklaringen till att vi fick en ny hiv-epidemi i Stockholm. Beroendeläkarna behöver informeras om sitt ansvar på detta område och i fortsättningen regelbundet testa sina patienter för hiv-smitta. Det är också en förebyggande åtgärd som tidigt kan upptäcka ny smitta och förhindra smittspridning.
Rolf Bromme
Smittskyddsläkare har lärt sig att hygien är viktigt, när det gäller smitta av olika slag. Men smittskyddsläkare är inte insatta i hur narkotikaproblem fungerar. Även en fabriksny spruta, som används av en injektionsnarkoman, kan bli oren om den används av mer än en person. Då skyddar den inte längre. Nya, rena sprutor som används av narkotikamissbrukare kan därför bli lika smittbärande som gamla sprutor. Därför fungerarinte sprubyte i praktiken.
Förespråkare av sprutbyte brukar hänvisa till att man har sprutbyte i Malmö och att man inte fått in hiv-smitta där. Men de kan inte försklara fenomenet Göteborg, där man inte har sprutbyte och inte heller hiv-smitta.
I Vancouver införde man tidigt sprutbyte. När hiv-epidemin kom visade det sig att den grupp som var med i sprutbytesprogrammet hade fått in en större andel hiv-smitta än den grupp som inte deltog i sprutbytesprogrammet. Varför ska man bekosta en dyrbar verksamhet som inte fungerar i praktiken?
Det finns däremot andra åtgärder som fungerar bättre ur smittskyddsaspekt än sprutbyte. Det är sådana åtgärder som behövs. Det handlar om en ständigt uppsökande verksamhet. Skälet är att det hela tiden kommer till nya individer i narkotikamissbruket och det gäller då att hitta dem innan de börjar sprida hiv-smitta. Vid första mötet ska samhället ge smittskyddsinformation och erbjuda hiv-testning och vaccinering mot hepatit C. Sedan ska varje individ få information om resultatet av hiv-testningen med klara regler om hur man kan skydda sig själv eller andra. Detta är en mycket mera effektiv verksamhet ur smittskyddsaspekten än sprutbyte.
Precis detta gjorde man inom ramen för baslinjestudien i Stockholm. Baslinjestudien startades efter att man konstaterat en begynnande hiv-epidemi i Stockholm bland injektionsnarkomaner. Efter att baslinjestudien hade arbetat under mer än ett år avklingade hiv-epidemin bland injektionsmarkomaner i Stockholm. Varför vill man inte fortsätta med denna effektiva åtgärd som är mycket bra för narkomanerna? Är man inte beredd att satsa de pangarna? Varför nöja sig med något som är mindre effektivt (sprutbyte)?
Hade beroendeläkarna i Stockholms län brytt sig om hiv-smittan så hade de hela tiden testat sina patienter för hiv och då hade man tidigt upptäckt de första fallen och kunnat isolera dem. Jag anser att beroendeläkarnas ointresse för hiv-smittan är en viktig del i förklaringen till att vi fick en ny hiv-epidemi i Stockholm. Beroendeläkarna behöver informeras om sitt ansvar på detta område och i fortsättningen regelbundet testa sina patienter för hiv-smitta. Det är också en förebyggande åtgärd som tidigt kan upptäcka ny smitta och förhindra smittspridning.
Rolf Bromme
torsdag 21 januari 2010
HIV-epidemi hejdades av uppsökande arbete
I somras skrev jag en debattartikel som publicerades i tidningen Dagen den 15 juli 2009 under rubriken: "Hiv Hejdades av uppsökande verksamhet". Jag använde fakta från en vetenskaplig undersökning kallad Baslinjestudien. Professor Sven Britton svarade för forskningsdelen av undersökningen.
Jag blev grundligt utskälld för detta av Alexander Bard i en debattartikel i Dagens Nyheter. Jag fick senare tillfälle att kommentera Bards lösa beskyllningar i ett svar på DN-Debatt tillsammans med mina landstingskollegor Lennart Rodhin och Olof Lindquist.
Men redan samma dag som Bards första artikel var införd i DN fick jag chans att debattera med honom i det direktsända debattprogrammet Studio Ett i Sveriges Radio. Då jag lyckades besvara hans argument och påståenden blev han rasande och började skrika i radioduellen. Eftersom jag stödde mig på fakta, kunde jag behålla mitt lugn under debatten. Alexander Bard sprang ut ur radiostudion som en dålig förlorare.
Rolf Bromme
Jag blev grundligt utskälld för detta av Alexander Bard i en debattartikel i Dagens Nyheter. Jag fick senare tillfälle att kommentera Bards lösa beskyllningar i ett svar på DN-Debatt tillsammans med mina landstingskollegor Lennart Rodhin och Olof Lindquist.
Men redan samma dag som Bards första artikel var införd i DN fick jag chans att debattera med honom i det direktsända debattprogrammet Studio Ett i Sveriges Radio. Då jag lyckades besvara hans argument och påståenden blev han rasande och började skrika i radioduellen. Eftersom jag stödde mig på fakta, kunde jag behålla mitt lugn under debatten. Alexander Bard sprang ut ur radiostudion som en dålig förlorare.
Rolf Bromme
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
