WHO bör ompröva rekommendation för sprutbyte

All sjukvård bör vara evidensbaserad. Omskrivet på vardagssvenska innebär det att den bör vara säkert vetenskapligt utprövad. WHO har rekommenderat sprutbyte. Men när svenska forskare granskar det vetenskapliga underlaget för rekommendationen visar det sig att det inte finns någon evidens för sprutbyte. Visserligen finns det någon enstaka undersökning (bl.a. från New York) som pekar på ett positivt utfall för sprutbyte. Men det finns också bra vetenskapliga undersökningar som säger motsatsen (bl.a från Vancouver och Montreal). Det finns bara en slutsats man dra av detta: Att det inte finns någon säker evidens för att sprutbyte fungerar.

Smittskyddsläkare har lärt sig att hygien är viktigt, när det gäller smitta av olika slag. Men smittskyddsläkare är inte insatta i hur narkotikaproblem fungerar. Även en fabriksny spruta, som används av en injektionsnarkoman, kan bli oren om den används av mer än en person. Då skyddar den inte längre. Nya, rena sprutor som används av narkotikamissbrukare kan därför bli lika smittbärande som gamla sprutor. Därför fungerarinte sprubyte i praktiken.

Förespråkare av sprutbyte brukar hänvisa till att man har sprutbyte i Malmö och att man inte fått in hiv-smitta där. Men de kan inte försklara fenomenet Göteborg, där man inte har sprutbyte och inte heller hiv-smitta.

I Vancouver införde man tidigt sprutbyte. När hiv-epidemin kom visade det sig att den grupp som var med i sprutbytesprogrammet hade fått in en större andel hiv-smitta än den grupp som inte deltog i sprutbytesprogrammet. Varför ska man bekosta en dyrbar verksamhet som inte fungerar i praktiken?

Det finns däremot andra åtgärder som fungerar bättre ur smittskyddsaspekt än sprutbyte. Det är sådana åtgärder som behövs. Det handlar om en ständigt uppsökande verksamhet. Skälet är att det hela tiden kommer till nya individer i narkotikamissbruket och det gäller då att hitta dem innan de börjar sprida hiv-smitta. Vid första mötet ska samhället ge smittskyddsinformation och erbjuda hiv-testning och vaccinering mot hepatit C. Sedan ska varje individ få information om resultatet av hiv-testningen med klara regler om hur man kan skydda sig själv eller andra. Detta är en mycket mera effektiv verksamhet ur smittskyddsaspekten än sprutbyte.

Precis detta gjorde man inom ramen för baslinjestudien i Stockholm. Baslinjestudien startades efter att man konstaterat en begynnande hiv-epidemi i Stockholm bland injektionsnarkomaner. Efter att baslinjestudien hade arbetat under mer än ett år avklingade hiv-epidemin bland injektionsmarkomaner i Stockholm. Varför vill man inte fortsätta med denna effektiva åtgärd som är mycket bra för narkomanerna? Är man inte beredd att satsa de pangarna? Varför nöja sig med något som är mindre effektivt (sprutbyte)?

Hade beroendeläkarna i Stockholms län brytt sig om hiv-smittan så hade de hela tiden testat sina patienter för hiv och då hade man tidigt upptäckt de första fallen och kunnat isolera dem. Jag anser att beroendeläkarnas ointresse för hiv-smittan är en viktig del i förklaringen till att vi fick en ny hiv-epidemi i Stockholm. Beroendeläkarna behöver informeras om sitt ansvar på detta område och i fortsättningen regelbundet testa sina patienter för hiv-smitta. Det är också en förebyggande åtgärd som tidigt kan upptäcka ny smitta och förhindra smittspridning.

Rolf Bromme