I går svarade socialstyrelsen på kritiken mot sprutbyte. Det man kan konsterar från det svaret är att socialstyrelsen nu hävdar att det finns evidens för ett ändrat riskbeteende. Men de påstår inte längre att sprutbyte skyddar mot hiv-smitta, som debatten hittills handlat om.
Det är ju bra att diskussionen därmed hyfsas en smula, eftersom tron på sprutbyte har blivit nästan religiös. Ändå tycker socialstyrelsen att man ska ha sprutbyte i hela landet. Trots att det är fullt möjligt att ändra injektionsnarkomanernas riskbeteende utan att införa sprutbyte. Men socialstyrelsen kan tydligen inte ändra uppfattning trots att det vetenskapliga underlaget är starkt ifrågasatt av de brittiska forskarna. Det är litet patetiskt, faktiskt.
Varför ifrågasätter inte socialstyrelsen sprutbytesverksamheten i Malmö och Lund. Socialstyrelsen har som tillsynsmyndighet varit där och funnit att man bryter mot lagen på två punkter. 1) Det delas ut många fler sprutor än som kommer tillbaka, och 2) Skyldigheten att märka de utdelade sprutorna har man överlämnat till injektionsnarkomanerna, som får klisterlappar att sätta på sprutorna, när de har använts. Det är väldigt få märkta sprutor som kommer tillbaka.
Varför kritiserar inte socialstyrelsen detta och kräver att lagen skall följas? Socialstyrelsen är ju tillsynsmyndighet över sprutbytesverksamheten.
Rolf Bromme
torsdag 24 februari 2011
måndag 21 februari 2011
Myterna om sprutbyte faller
Myterna om sprutbyte håller inte längre. Brittiska forskare har slagit hål på denna mytbildning. WHO:s rekommendation om sprutbyte håller inte. Socialstyrelsens, folkhälsoinstitutets och smittskyddsinstitutets generaldirektörer är ute och cyklar i sprutbytesdebatten. Socialstyrelsens experter vågar inte säga att de har haft fel.
Om detta skriver vi i Svenska Dagbladet på Brännpunkt i dag! Socialläkaren Anders Annell, smittskyddsansvarige distriktsläkaren Jens Lunnergård, landstingsrådet Lars Joakim Lundquist (M), landstingespolitikerna Lennart Nilsson (KD), Lennart Rohdin (FP) och jag har undertecknat artikeln som kommer att röra upp mycket damm i denna debatt.
Rolf Bromme
Hela artikeln finns på denna länk:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/myter-om-sprutbyte-haller-inte_5956125.svd
Om detta skriver vi i Svenska Dagbladet på Brännpunkt i dag! Socialläkaren Anders Annell, smittskyddsansvarige distriktsläkaren Jens Lunnergård, landstingsrådet Lars Joakim Lundquist (M), landstingespolitikerna Lennart Nilsson (KD), Lennart Rohdin (FP) och jag har undertecknat artikeln som kommer att röra upp mycket damm i denna debatt.
Rolf Bromme
Hela artikeln finns på denna länk:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/myter-om-sprutbyte-haller-inte_5956125.svd
lördag 12 februari 2011
Danderyd bästa akutsjukhuset i Stockholms län
I en jämförelse av akutsjukhusen i Sverige med både dygnet-runt-kirurgi och förlossningar som gjorts av Health Consumer Powerhouse, ett svenskt konsultföretag, hamnar Danderyds sjukhus bäst, inte i Sverige men jämväl i Stockholms län. På Svrigelistan ligger Danderyds sjukhus på 10:e plats.
Det som har jämförts är dels kvalitetsstatisk, dvs. mätningar av vårdutfall/behandlingsresultat (dödlighet i hjärtinfarkt och stroke har getts dubbel vikt) och väntetider i vården. Danderyds sjukhus har fått hög placering på listan bl.a. därför att det visar bäst reultat i hela landet för sin strokevård.
Noterbart är att länssjukhusen i i hela landet ligger högt på denna lista över de bästa sjukhusen. Danderyds sjukhus var fram till sammanslagningen av sjukvårde i Stockholms stad och län i det nya landstinget ett länssjukhus i Stockholms län.
Det är bara att gratulera Danderyds sjukhus och alla dess skickliga vårdmedarbetare till denna fina placering som det tionde bästa sjukhuset i hela landet med 644 poäng. Nu gäller det att avancera uppåt på listan av de tio bästa sjukhusen i hela Sverige. Närmast före på listan ligger Falun med 644 poäng, Kalmar med 649 poäng, Västervik med 665 och Borås med 666 poäng. (Universitetssjukhuset Linköping blev bäst i Sverige med 728 poäng.)
Rolf Bromme
Det som har jämförts är dels kvalitetsstatisk, dvs. mätningar av vårdutfall/behandlingsresultat (dödlighet i hjärtinfarkt och stroke har getts dubbel vikt) och väntetider i vården. Danderyds sjukhus har fått hög placering på listan bl.a. därför att det visar bäst reultat i hela landet för sin strokevård.
Noterbart är att länssjukhusen i i hela landet ligger högt på denna lista över de bästa sjukhusen. Danderyds sjukhus var fram till sammanslagningen av sjukvårde i Stockholms stad och län i det nya landstinget ett länssjukhus i Stockholms län.
Det är bara att gratulera Danderyds sjukhus och alla dess skickliga vårdmedarbetare till denna fina placering som det tionde bästa sjukhuset i hela landet med 644 poäng. Nu gäller det att avancera uppåt på listan av de tio bästa sjukhusen i hela Sverige. Närmast före på listan ligger Falun med 644 poäng, Kalmar med 649 poäng, Västervik med 665 och Borås med 666 poäng. (Universitetssjukhuset Linköping blev bäst i Sverige med 728 poäng.)
Rolf Bromme
tisdag 30 november 2010
Viveca Urwitz bluff om sprutbyte
Stockholms stad hoppar inte på förslaget om sprutbyte för narkomaner enligt TV-uppgifter i går kväll (29/11). Det är bra, eftersom bluffen om sprutbyte i en TT-intervu med Viveca Urwitz publicerad i SvD och AB den 31 oktober nu är uppenbar. Undersökningen hon hänvisar till, (The dynamics of two separate but linked CRF01_AE outbreaks among IDUs in Stockholm
3 and Helsinki), innehåller inte något som stöder hennes uttalanden om att sprutbyte skulle ha kunnat förhindra hiv-smitta bland injektionsnarkomaner.
Det var socialläkare Anders Annell som satte mig på spåret i denna fråga. Sedan jag nu själv fått ta del av ovan nämnda studie kan jag konstatera samma sak som han. Viveca Urwitz bluffade om detta. Det är anmärkningsvärt att högutbildade akademiker kan syssla med ren bluff. Det är lika anmärkningsvärt att TT går på en sådan bluff utan att kontrollera fakta.
Av detta kan vi lära oss att alla sådana uttalanden i sprutbytesfrågan alltid måste kontrolleras. Risken att tro går före vetande är lika stor bland högutbildade akademioker som bland den mindre kunniga allmänheten.
Därför är det bra att Stockholms stad inte fattar beslut nu om sprutbyte utan lämnar öppet för en ny remissomgång. Man kan ju hoppas att politikerna i stadshuset tar någon lärdom av det inträfffade. Men säker kan man absolut inte vara.
Rolf Bromme
3 and Helsinki), innehåller inte något som stöder hennes uttalanden om att sprutbyte skulle ha kunnat förhindra hiv-smitta bland injektionsnarkomaner.
Det var socialläkare Anders Annell som satte mig på spåret i denna fråga. Sedan jag nu själv fått ta del av ovan nämnda studie kan jag konstatera samma sak som han. Viveca Urwitz bluffade om detta. Det är anmärkningsvärt att högutbildade akademiker kan syssla med ren bluff. Det är lika anmärkningsvärt att TT går på en sådan bluff utan att kontrollera fakta.
Av detta kan vi lära oss att alla sådana uttalanden i sprutbytesfrågan alltid måste kontrolleras. Risken att tro går före vetande är lika stor bland högutbildade akademioker som bland den mindre kunniga allmänheten.
Därför är det bra att Stockholms stad inte fattar beslut nu om sprutbyte utan lämnar öppet för en ny remissomgång. Man kan ju hoppas att politikerna i stadshuset tar någon lärdom av det inträfffade. Men säker kan man absolut inte vara.
Rolf Bromme
tisdag 23 november 2010
Två dikter från 1986 nu översatta till tyska och publicerade i ny bok
Fick mig tillsänt en ny bok från Tyskland för ett par dagar sedan. Författaren, Wolfgang Schmidt, är numera en gammal man. I boken ser han tillbaka på sitt omtumlande liv. Han föddes i Tyskland och växte upp i det vi kallar för Hitlertyskland. Han protesterade tidigt mot Judeförföljelserna och bestämde sig för att läsa till präst. När han var färdig befann han sig i DDR, dvs. i Stalins välde. Han valde då att flytta till Finland, där han har verkat i det svenska stiftet som präst under många år.
Wolfgang Schmidt sammanfattar sin syn på 1900-talets ideologier i boken "Wegemarken eines mecklenburgischen Europäers. Wider den Zeitgeist im 20. Jahrhundert", edition fischer, Frankfurt am Mainj, 2010). Det var denna bok som damp ned i min brevlåda häromdagen.
Jag visste att den skulle komma. Författaren hade i förväg frågat mig om lov att publicera två dikter jag skrev och som återgavs i Kyrkans Tidning den 30 januari 1986. Jag hade så när glömt bort dem. Nu har Wolfgang Schmidt översatt dem till tyska och återgett dem på detta språk i sin nya bok tillsammans med citat ur en intervju med den ungerske biskopen Lajos Ordass, publicerad i Svenska Dagbladet den 11 februari 1986. Det var jag som gjorde intervjun med fru biskopinnan Ordass i Budapest ett par dagar före jul 1985. Biskop Ordass sattes i husarrest av kommunisterna i Ungern. Där fick han sitta i cirka 20 år innan han dog.
Det var om denna tid biskopinnan Ordass berättade för mig. Och det var om detta jag skrev i mina två dikter (Lögnen respektive Förräderiet) som här nedan följer i Wolfgang Schmidts tyska tolkning. Ordass var biskp i den lilla lutherska kyrkan i Ungern och liksom Svenska kyrkan ansluten till Lutherska Världsförbundet i Genéve, där hans efterträdare som biskop i den lutherska kyrkan i Ungern, biskop Kaldy, då hade upphöjts till president i Lutherska Världsförbundet. Kaldy tillsattes som biskop av den kommunistiska regimen som efterträdare medan biskop Ordass satt i husarrest.
Rolf Bromme
DIE LÜGE
Die Lüge in Budapest hört und sieht man nicht,
aber sie ist zu Wahrheit erhöht in Genf.
Ein Zeuge der Wahrheit in Budapest ändert
nichts an der Lüge.
Lieber frei von der Kirche
als arbetiten in einer unfreien Kirche.
Lieber arbetiten in einer Bibliothek
als über die Lüge in der Kirche zu schweigen.
Ein Zeuge der Wahrheit änert nicht
die Lüge in Budapest.
In Genf schweigt die Wahrheit.
DER VERRAT
Wir verraten die Kirche in Ungarn,
wenn wirr von der Unfreiheit dort erzählen.
Wir öffnen die Tür für Moskau, wenn wir
den Bischof von Budapest kritisieren.
Wir können die Ursache zur Unterdrückung werden,
wenn wir die Wahrheit veröffentlichen.
Das ist wie ein Räsonnement im Kreis,
aber es ist die Wirklichkeit.
Die Christen in Ungarn haben keine Hilfe
zu erwarten. Ihr Schicksal ist bestimmt.
Wir bleiben ein instrument in den Händen
der Unfreiheit.
Wen verraten wir am meisten?
PS. Kyrkans Tidning fick chansen att publicera min interju med biskopinnan Ordass - men tidningen tackade nej till detta, varför jag skrev de två dikterna som accepterades för publicering. Därefter fick Svenska Dagbladet min intervju, som därmed fick en mycket större spridning. DS.
Wolfgang Schmidt sammanfattar sin syn på 1900-talets ideologier i boken "Wegemarken eines mecklenburgischen Europäers. Wider den Zeitgeist im 20. Jahrhundert", edition fischer, Frankfurt am Mainj, 2010). Det var denna bok som damp ned i min brevlåda häromdagen.
Jag visste att den skulle komma. Författaren hade i förväg frågat mig om lov att publicera två dikter jag skrev och som återgavs i Kyrkans Tidning den 30 januari 1986. Jag hade så när glömt bort dem. Nu har Wolfgang Schmidt översatt dem till tyska och återgett dem på detta språk i sin nya bok tillsammans med citat ur en intervju med den ungerske biskopen Lajos Ordass, publicerad i Svenska Dagbladet den 11 februari 1986. Det var jag som gjorde intervjun med fru biskopinnan Ordass i Budapest ett par dagar före jul 1985. Biskop Ordass sattes i husarrest av kommunisterna i Ungern. Där fick han sitta i cirka 20 år innan han dog.
Det var om denna tid biskopinnan Ordass berättade för mig. Och det var om detta jag skrev i mina två dikter (Lögnen respektive Förräderiet) som här nedan följer i Wolfgang Schmidts tyska tolkning. Ordass var biskp i den lilla lutherska kyrkan i Ungern och liksom Svenska kyrkan ansluten till Lutherska Världsförbundet i Genéve, där hans efterträdare som biskop i den lutherska kyrkan i Ungern, biskop Kaldy, då hade upphöjts till president i Lutherska Världsförbundet. Kaldy tillsattes som biskop av den kommunistiska regimen som efterträdare medan biskop Ordass satt i husarrest.
Rolf Bromme
DIE LÜGE
Die Lüge in Budapest hört und sieht man nicht,
aber sie ist zu Wahrheit erhöht in Genf.
Ein Zeuge der Wahrheit in Budapest ändert
nichts an der Lüge.
Lieber frei von der Kirche
als arbetiten in einer unfreien Kirche.
Lieber arbetiten in einer Bibliothek
als über die Lüge in der Kirche zu schweigen.
Ein Zeuge der Wahrheit änert nicht
die Lüge in Budapest.
In Genf schweigt die Wahrheit.
DER VERRAT
Wir verraten die Kirche in Ungarn,
wenn wirr von der Unfreiheit dort erzählen.
Wir öffnen die Tür für Moskau, wenn wir
den Bischof von Budapest kritisieren.
Wir können die Ursache zur Unterdrückung werden,
wenn wir die Wahrheit veröffentlichen.
Das ist wie ein Räsonnement im Kreis,
aber es ist die Wirklichkeit.
Die Christen in Ungarn haben keine Hilfe
zu erwarten. Ihr Schicksal ist bestimmt.
Wir bleiben ein instrument in den Händen
der Unfreiheit.
Wen verraten wir am meisten?
PS. Kyrkans Tidning fick chansen att publicera min interju med biskopinnan Ordass - men tidningen tackade nej till detta, varför jag skrev de två dikterna som accepterades för publicering. Därefter fick Svenska Dagbladet min intervju, som därmed fick en mycket större spridning. DS.
söndag 31 oktober 2010
Felaktiga påståenden i pressen om sprutbyte
Än en gång kommer det optimistiska men felaktiga påståenden om sprutbyte som skydd för hiv. Den här gången är det en TT-artikel med smittskyddsinstitutet som upphov. Den har publiserats i såväl Aftonbladet som Svenska Dagbladet i dag (31/10). Det är Viveca Urwitz som uttalar sig vitt och brett. Det man har visat är att hiv för några år sedan spred sig snabbt till något dussin personer som var injektionsmissbrukare av narkotika.
Nu påstår Viveca Urwitz att man hade kunnat förhindra denna smittspridning med hjälp av sprutbyte. Detta är ett helt obevisat påstående, som inte framgår av forskningen. Tvärtom visar internationell forskning att sprutbyte inte förhindrar spridning av hiv-smitta. Inte ens socialstyrelsens experter hävdar detta längre. Anledningen till att det är så här är att infektionsläkare tror att narkomaner använder engångssprutor som andra människor gör, dvs. bara en gång.
Socialläkare Anders Annell, som är vår mest erfarne läkare på det här området, har sagt att missbrukare av narkotika använder en engångsspruta 5-10 gånger och att den vanligtvis delas mellan två eller flera användare. Därför är en ren spruta bara ren så länge den ligger i den obrutna förpackningen. En gratisutdelad spruta kan mycket väl sprida hiv vidare, när den används på detta sätt. Det är också skälet till att gratisutdelade engångssprutor inte är något skydd mot hiv bland injektionsmissbrukare.
- Att dela injektionsredskap är ett supereffektivt sätt att sprida det här viruset, säger Viveca Urwitz enligt TT-intervjun. Det är just anledningen till att gratisutdelade engångssprutor inte fungerar på det sätt som infektionsläkarna tror i gruppen injektionsnarkomaner.
Men Viveca Urwitz tror inte att det finns någon risk för att det bli fler narkomaner med ett sprutbytesprogram. Därmed är hon inne på vad hon tror och det har inget med vad undersökningen visar att göra. Det är många som tror och tycker. Men det är få som vet. Det finns inga undersökningar hon kan stödja sin tro på. Tron på sprutbytesprogram har blivit en religion. Det är dags att få vetenskapliga perspektiv på detta.
Det vanskliga med sprutbyte är inte bara att det gör det lättare att missbruka narkotika för dem som redan är missbrukare. Det allvarliga är att de som inte har börjat ännu får intrycket av att samhället ser mindre allvarligt på narkotikamissbruk och därför lättare accepterar att börja, när de kommer i en situation där detta är en praktisk möjlighet. Här ligger det stora tappet för samhället. Det blir för lätt att acceptera narkotikadebuten. Men det är oerhört svårt att få en missbrukare att sluta. Narkomanvården har inga bra resultat att visa upp.
De som talar för sprutbyte växlar snabbt bort samhällets möjligheter att skydda den yngre generationen för ett narkotikamissbruk mot en åtgärd som inte har den skyddande effekten för redan etablertade missbrukare som de påstår och tror. Jag vill bara hänvisa till den genomgång av forskningen som ett brittiskt forskarteam har gjort och i början av detta år redovisat i den vetenskapliga tidksriften Addiction.
Det finns mycket bättre och effektivare metoder att ge ett skydd till missbrukare mot hiv. Men sanningen att säga användes dessa inte i Stockholms läns landsting av varken beroendeläkare eller smittskyddsläkare under början av 2000-talet, när den nya hiv-smittan kom från Finland. Detta är en stor skandal. Hiv-smittan kunde ha undvikits, om dessa läkare hade gjort sin plikt under början och mitten av första årtiondet av 2000-talet.
Rolf Bromme
Nu påstår Viveca Urwitz att man hade kunnat förhindra denna smittspridning med hjälp av sprutbyte. Detta är ett helt obevisat påstående, som inte framgår av forskningen. Tvärtom visar internationell forskning att sprutbyte inte förhindrar spridning av hiv-smitta. Inte ens socialstyrelsens experter hävdar detta längre. Anledningen till att det är så här är att infektionsläkare tror att narkomaner använder engångssprutor som andra människor gör, dvs. bara en gång.
Socialläkare Anders Annell, som är vår mest erfarne läkare på det här området, har sagt att missbrukare av narkotika använder en engångsspruta 5-10 gånger och att den vanligtvis delas mellan två eller flera användare. Därför är en ren spruta bara ren så länge den ligger i den obrutna förpackningen. En gratisutdelad spruta kan mycket väl sprida hiv vidare, när den används på detta sätt. Det är också skälet till att gratisutdelade engångssprutor inte är något skydd mot hiv bland injektionsmissbrukare.
- Att dela injektionsredskap är ett supereffektivt sätt att sprida det här viruset, säger Viveca Urwitz enligt TT-intervjun. Det är just anledningen till att gratisutdelade engångssprutor inte fungerar på det sätt som infektionsläkarna tror i gruppen injektionsnarkomaner.
Men Viveca Urwitz tror inte att det finns någon risk för att det bli fler narkomaner med ett sprutbytesprogram. Därmed är hon inne på vad hon tror och det har inget med vad undersökningen visar att göra. Det är många som tror och tycker. Men det är få som vet. Det finns inga undersökningar hon kan stödja sin tro på. Tron på sprutbytesprogram har blivit en religion. Det är dags att få vetenskapliga perspektiv på detta.
Det vanskliga med sprutbyte är inte bara att det gör det lättare att missbruka narkotika för dem som redan är missbrukare. Det allvarliga är att de som inte har börjat ännu får intrycket av att samhället ser mindre allvarligt på narkotikamissbruk och därför lättare accepterar att börja, när de kommer i en situation där detta är en praktisk möjlighet. Här ligger det stora tappet för samhället. Det blir för lätt att acceptera narkotikadebuten. Men det är oerhört svårt att få en missbrukare att sluta. Narkomanvården har inga bra resultat att visa upp.
De som talar för sprutbyte växlar snabbt bort samhällets möjligheter att skydda den yngre generationen för ett narkotikamissbruk mot en åtgärd som inte har den skyddande effekten för redan etablertade missbrukare som de påstår och tror. Jag vill bara hänvisa till den genomgång av forskningen som ett brittiskt forskarteam har gjort och i början av detta år redovisat i den vetenskapliga tidksriften Addiction.
Det finns mycket bättre och effektivare metoder att ge ett skydd till missbrukare mot hiv. Men sanningen att säga användes dessa inte i Stockholms läns landsting av varken beroendeläkare eller smittskyddsläkare under början av 2000-talet, när den nya hiv-smittan kom från Finland. Detta är en stor skandal. Hiv-smittan kunde ha undvikits, om dessa läkare hade gjort sin plikt under början och mitten av första årtiondet av 2000-talet.
Rolf Bromme
torsdag 21 oktober 2010
Hej Rolf, Det du skriver om förebyggande arbete är precis detsamma jag upplever i min hemkommun.
I alla år, över tjugofem vid det här laget, som jag jobbat mot droger i vårt samhälle har man sagt att de bästa förebyggarna för våra barn och ungdomar är deras egna föräldrar. Ingen känner sitt eget barn bättre än en pappa och mamma. Och det håller jag med om, visst är det så. Men min fråga nu för tiden är: hur nå dessa föräldrar som oftast besitter noll i kunskap om droger och hur deras barn och ungdomar kommer åt dem.
I dagsläget är det inte alls ovanligt att vi stöter på föräldrar, både i rådgivningssamtal och vid andra tillfällen, som säger att de själva en gång i förfluten tid minsann också provat på att röka cannabis. De fortsätter stolt med att det har dom gjort, men ändå har dom blivit kloka och duktiga samhällsmedborgare ändå. Men när jag förklarar att den rusgivande substansen THC i dagens cannabis är mycket starkare än den var den gången dom missbrukade drogen, blir det tyst på föräldrarna. Det har dom oftast ingen kunskap om!
Men hur når vi ut till dagens tonårsföräldrar då all information skall ske via bloggar, Facebook, SMS och allt vad det heter. Ett informationssamtal öga mot öga verkar helt förlegat i dagens samhälle! Ett samtal där man kan ställa frågor och där frågor kan få ett direkt svar, ett samtal där alla kan deltaga samtidigt.
Idag är det alltså mycket svårt att komma in i skolorna åtminstone här hemma i Järfälla. Tidigare kunde jag ringa och nästan direkt boka en kväll för att komma och informera i två timmar och prata med föräldrarna. Idag är det en omöjlighet! Lärarna stoppar nästan omgående mitt förslag om en droginformationskväll med föräldrarna och säger att vi kan få komma och få en stund, 15 minuter eller något annat mycket kort samtidigt som skolan informerar om något annat.
Men det vill inte vi! Vi vill ha en egen kväll, två timmar vill vi ha för att få i gång en diskussion om hur föräldrar pratar med sina barn om droger och vad vi kan göra tillsammans. Vi kommer förstås också gärna och träffar barnen på skoltid, men viktigaste informationen är ändå till föräldrarna. Ungdomarna kan detta med droger på nätet eller ute i samhället, men deras föräldrar vet inte speciellt mycket om något avdetta.
Så vad gör vi då? Ja, den som kan ge mig ett eller flera tips om hur vi ska "återta maken i skolan" när det gäller droginformationer är varmt välkommen med förslag.
Lena Larsson, förbundsordförande
Riksförbundet AMD Anhöriga Mot Droger (AMD Riks)
I alla år, över tjugofem vid det här laget, som jag jobbat mot droger i vårt samhälle har man sagt att de bästa förebyggarna för våra barn och ungdomar är deras egna föräldrar. Ingen känner sitt eget barn bättre än en pappa och mamma. Och det håller jag med om, visst är det så. Men min fråga nu för tiden är: hur nå dessa föräldrar som oftast besitter noll i kunskap om droger och hur deras barn och ungdomar kommer åt dem.
I dagsläget är det inte alls ovanligt att vi stöter på föräldrar, både i rådgivningssamtal och vid andra tillfällen, som säger att de själva en gång i förfluten tid minsann också provat på att röka cannabis. De fortsätter stolt med att det har dom gjort, men ändå har dom blivit kloka och duktiga samhällsmedborgare ändå. Men när jag förklarar att den rusgivande substansen THC i dagens cannabis är mycket starkare än den var den gången dom missbrukade drogen, blir det tyst på föräldrarna. Det har dom oftast ingen kunskap om!
Men hur når vi ut till dagens tonårsföräldrar då all information skall ske via bloggar, Facebook, SMS och allt vad det heter. Ett informationssamtal öga mot öga verkar helt förlegat i dagens samhälle! Ett samtal där man kan ställa frågor och där frågor kan få ett direkt svar, ett samtal där alla kan deltaga samtidigt.
Idag är det alltså mycket svårt att komma in i skolorna åtminstone här hemma i Järfälla. Tidigare kunde jag ringa och nästan direkt boka en kväll för att komma och informera i två timmar och prata med föräldrarna. Idag är det en omöjlighet! Lärarna stoppar nästan omgående mitt förslag om en droginformationskväll med föräldrarna och säger att vi kan få komma och få en stund, 15 minuter eller något annat mycket kort samtidigt som skolan informerar om något annat.
Men det vill inte vi! Vi vill ha en egen kväll, två timmar vill vi ha för att få i gång en diskussion om hur föräldrar pratar med sina barn om droger och vad vi kan göra tillsammans. Vi kommer förstås också gärna och träffar barnen på skoltid, men viktigaste informationen är ändå till föräldrarna. Ungdomarna kan detta med droger på nätet eller ute i samhället, men deras föräldrar vet inte speciellt mycket om något avdetta.
Så vad gör vi då? Ja, den som kan ge mig ett eller flera tips om hur vi ska "återta maken i skolan" när det gäller droginformationer är varmt välkommen med förslag.
Lena Larsson, förbundsordförande
Riksförbundet AMD Anhöriga Mot Droger (AMD Riks)
onsdag 20 oktober 2010
Vad kan man göra mot drogmissbruket?
Debattartikel i Vi i Väsby vecka 41, 2010:
Åtgärder mot drogmissbruket
Vi i Väsby konstaterar i en rubrik att missbruket är omfattande i Upplands Väsby. Det är korrekt. Det är säkert också riktigt som tidningen skriver att många föräldrar nonchalerar hotet. Vad kan man då göra åt drogmissbruket? En rundfråga till fyra enskilda personer ger några förslag, t.ex. fler poliser runt skolorna, att föräldrar håller bättre koll på sina ungdomar och mer information i skolorna, gärna avskräckande sådan.
Allt detta är säkert bra. Men inget är tillräckligt bra. Kommunens insatser går i stort sett ut på att informera föräldrarna och det är också bra. Men inte heller det är tillräckligt. Först och främst måste man mobilisera alla krafter, inte minst den ideella sektorn. Detta har inte skett. Sedan ska man lyssna på sakkunskapen. Det har bara skett till viss del.
Jag har varit med i kampen mot narkotika sedan slutet av 1960-talet, träffat ett stort antal forskare på området i Europa och Amerika och samlat på mig en hel del kunskaper. Så sent som för en vecka sedan var jag på en koferens i Köpenhamn, där jag träffade forskare från Danmark, Finland och St. Petersburg i Ryssland. Men kommunens tjänstemän har ännu inte ställt en enda fråga till mig trots att jag bott här sedan början av 1970-talet.
Jag minns när jag satt i socialnämnden på 70-talet att en Väsbyflicka hade kommit hem från knarknästet Kristiania i Köpenhamn, där hon hade lärt sig att röka hasch. Jag visste att hon skulle sprida denna kusnkap till sina närmaste kompisar i Väsby. Men när jag gav synpunkter på hur man skulle gå tillväga blev jag utskälld av tjänstemän på socialnämnden i kommunen. Men resultatet blev precis det jag hade förutsagt. Flickans närmaste kompisar började också missbruka hasch.
Sedan anställde kommunen Ulrich Hermansson som satte i gång positiva aktiviteter. Han är numera medicine doktor och verksam i landstinget - men inte i kommunen. Hans idéer är dessvärre sedan länge bortglömda i Väsby. Nu får polisen göra städjobbet, när problemen redan uppstått och föräldrar får bistå med trygghetsvandringar på helgkvällar.
Thord Jansson gjorde fina insatser i Drogkampen för elever i årskurs 6. Men skolorna och deras rektorer visade allt för litet intresse för detta. När rektorerna fick använda pengarna fördes de över till annat som ansågs viktigare. Inom den ideella sektorn var vi mycket bekymrade över detta sinande intresse från skolornas rektorer.
Nu till åtgärderna: Det allra viktigaste man kan göra mot drogmissbruket är att förebygga det! Två åtgärder framstår som helt överlägsna alla andra. För det första vet vi att praktiskt taget alla haschmissbrukare har börjat som tobaksrökare. Och de allra flesta narkotikamissbrukare börjar med hasch. Med denna kunskap måste vi prioritera tidiga insatser för att förmå skolungdomar att aldrig börja använda tobak i någon form. Vad gör man inom skolorna på detta område? Nu är det tid för rektorerna att redovisa vad de prioriterar! Vad gör ni och vilket samarbete vill ni ha med den ideella sektorn som intresserar sig för detta?
Den andra viktiga åtgärden som har betydelse för att förebygga drogmissbruk är att skjuta på ungdomarnas alkoholdebut till 18 års ålder. Det finns hur mycket forskning som helst som visar att detta har en enrom betydelse för ungdomens senare rusvanor. Principen är: ju tidigare alkoholdebut, desto häftigare rusvanor. Vad gör kommunen och skolorna på det här området. Rektorerna har ett ansvar också för detta, men det har föräldrarna också.
Hela Upplands Väsby borde ena sig om denna åtgärd. Den borde finnas med i kommunens drogpolitiska handlingsplan. Men såvitt jag vet gör den inte det. Här borde kommunens drogsamordnare ta ett initiativ för att skapa en enhetlig inställning till 18-årsåldern som tidigaste debutålder för alkohol. Politikerna måste peka på detta initiativ som det viktigaste vid sidan om antitobaksverksamheten i de tidiga åldrarna för att minska drogmissbruket i Upplands Väsby. Vilka politiker ställer upp på det? Nu är det dags att visa färg, nu är det tid att göra något som fungerar mot drogmissbruket, innan det har satt sin prägel på enskilda individer. Då är det mycket svårare. Det kan jag försäkra.
ROLF BROMME
Ordf. i MHF-avdelningen i Upplands Väsby
Åtgärder mot drogmissbruket
Vi i Väsby konstaterar i en rubrik att missbruket är omfattande i Upplands Väsby. Det är korrekt. Det är säkert också riktigt som tidningen skriver att många föräldrar nonchalerar hotet. Vad kan man då göra åt drogmissbruket? En rundfråga till fyra enskilda personer ger några förslag, t.ex. fler poliser runt skolorna, att föräldrar håller bättre koll på sina ungdomar och mer information i skolorna, gärna avskräckande sådan.
Allt detta är säkert bra. Men inget är tillräckligt bra. Kommunens insatser går i stort sett ut på att informera föräldrarna och det är också bra. Men inte heller det är tillräckligt. Först och främst måste man mobilisera alla krafter, inte minst den ideella sektorn. Detta har inte skett. Sedan ska man lyssna på sakkunskapen. Det har bara skett till viss del.
Jag har varit med i kampen mot narkotika sedan slutet av 1960-talet, träffat ett stort antal forskare på området i Europa och Amerika och samlat på mig en hel del kunskaper. Så sent som för en vecka sedan var jag på en koferens i Köpenhamn, där jag träffade forskare från Danmark, Finland och St. Petersburg i Ryssland. Men kommunens tjänstemän har ännu inte ställt en enda fråga till mig trots att jag bott här sedan början av 1970-talet.
Jag minns när jag satt i socialnämnden på 70-talet att en Väsbyflicka hade kommit hem från knarknästet Kristiania i Köpenhamn, där hon hade lärt sig att röka hasch. Jag visste att hon skulle sprida denna kusnkap till sina närmaste kompisar i Väsby. Men när jag gav synpunkter på hur man skulle gå tillväga blev jag utskälld av tjänstemän på socialnämnden i kommunen. Men resultatet blev precis det jag hade förutsagt. Flickans närmaste kompisar började också missbruka hasch.
Sedan anställde kommunen Ulrich Hermansson som satte i gång positiva aktiviteter. Han är numera medicine doktor och verksam i landstinget - men inte i kommunen. Hans idéer är dessvärre sedan länge bortglömda i Väsby. Nu får polisen göra städjobbet, när problemen redan uppstått och föräldrar får bistå med trygghetsvandringar på helgkvällar.
Thord Jansson gjorde fina insatser i Drogkampen för elever i årskurs 6. Men skolorna och deras rektorer visade allt för litet intresse för detta. När rektorerna fick använda pengarna fördes de över till annat som ansågs viktigare. Inom den ideella sektorn var vi mycket bekymrade över detta sinande intresse från skolornas rektorer.
Nu till åtgärderna: Det allra viktigaste man kan göra mot drogmissbruket är att förebygga det! Två åtgärder framstår som helt överlägsna alla andra. För det första vet vi att praktiskt taget alla haschmissbrukare har börjat som tobaksrökare. Och de allra flesta narkotikamissbrukare börjar med hasch. Med denna kunskap måste vi prioritera tidiga insatser för att förmå skolungdomar att aldrig börja använda tobak i någon form. Vad gör man inom skolorna på detta område? Nu är det tid för rektorerna att redovisa vad de prioriterar! Vad gör ni och vilket samarbete vill ni ha med den ideella sektorn som intresserar sig för detta?
Den andra viktiga åtgärden som har betydelse för att förebygga drogmissbruk är att skjuta på ungdomarnas alkoholdebut till 18 års ålder. Det finns hur mycket forskning som helst som visar att detta har en enrom betydelse för ungdomens senare rusvanor. Principen är: ju tidigare alkoholdebut, desto häftigare rusvanor. Vad gör kommunen och skolorna på det här området. Rektorerna har ett ansvar också för detta, men det har föräldrarna också.
Hela Upplands Väsby borde ena sig om denna åtgärd. Den borde finnas med i kommunens drogpolitiska handlingsplan. Men såvitt jag vet gör den inte det. Här borde kommunens drogsamordnare ta ett initiativ för att skapa en enhetlig inställning till 18-årsåldern som tidigaste debutålder för alkohol. Politikerna måste peka på detta initiativ som det viktigaste vid sidan om antitobaksverksamheten i de tidiga åldrarna för att minska drogmissbruket i Upplands Väsby. Vilka politiker ställer upp på det? Nu är det dags att visa färg, nu är det tid att göra något som fungerar mot drogmissbruket, innan det har satt sin prägel på enskilda individer. Då är det mycket svårare. Det kan jag försäkra.
ROLF BROMME
Ordf. i MHF-avdelningen i Upplands Väsby
onsdag 10 mars 2010
Harm Reduction är fel narkotikapolitik
Varför har Sverige minst narkotikaproblem i Europa? För att Sverige prövade harm reduction-modellen tidigast av alla och snabbt insåg att det var den sämsta av alla metoder för att begränsa narkotikaproblem.
Harm reduction vänder sig aldrig mot missbruket utan i stället vill anhängarna begränsa skadorna av missbruket så att missbrukarna kan fortsätta sitt missbruk. I Sverige vet vi av erfarenhet att detta är fel politik.
Det var på 1960-talet som en grupp människor agerade och skapade organisationen Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare för att kunna genomdriva ett socialt experiment med legal förskrivning av narkotika, främst centralstimulerande medel. De fick medicinalstyrelsens tillstånd att starta verksamheten och narkotika förskrevs med hjälp av en grupp läkare i Stockholm.
Eft4er två år och några dödsfall i direkt samband med förskrivningen stoppades försöksverksamheten. Därefter blev Sveriges narkotikapolitik restriktiv och nyrekryteringen av missbrukare minskade successivt. Vid häktet i Stockholms startades stickmärkesundersökningen som blev till en internationellt uppmärksammad doktorsavhandling som visade hur harm reductionpolitiken ledde till ett snabbt ökande antal narkotikamissbrukare.
I de flesta andra europeiska länder har man utvecklat olika former av harm reductionpolitik med ett ökande narkotikamissbruk som följd. Ett exempel på detta är sprutbytesverksamhet som på felaktiga grunder rekommenderats av WHO. Men sprutbyte kan inte få någon riktigt positiv effekt, eftersom en ny, ren spruta är detta endast första gången den används - inte femte eller sjätte gången. Då blir den lika smittspridande av hiv som en spruta införskaffad på annat sätt. Det finns bättre och säkrare metoder att stoppa hiv-spridningen.
I Norge blev steg två - efter sprututdelning under 20 år - inrättande av kommunala sprutrum, dit missbrukarna kan gå och ta sina sprutor under uppsikt av sjukvårdspersonal. Den norska statsadvokaten har visat hur detta leder till en smyglegalisering av narkotika. I Danmark har man tagit steg tre: Där delar man ut gratis heroin till etablerade missbrukare. Där har den restriktiva narkotikapolitiken upphört helt.
I Skottland genomförde man under 20 år steg för steg alla olika slag av harm reductionpolitiken med katastrofalt resultat. Nu har man börjat den svåra vägen tillbaka mot den restriktiva politiken. Men det kommer att ta många år innan man kan se bra resultat. Problemen är mycket stora.
I Finland har underhöllsmedicinen Subutex blivit ett större illegalt missbruk än heroinmissbruket. Där har sjukvården slutat att använda medicinen Subutex. I stället har man gått över till Subuxon som har en dubbelfunktion och därför är ett bättre läkemedel. Men i Sverige vill socialstyrelsen införa sprutbyte i hela landet. Man tror att det hjälper. Men det finns ingen evidens att peka på.
En mera ingående artikel om detta skrev jag för Västerbottens-Kuriren. Den publicerades den 5 mars på debattsidan. (www.vk.se)
Harm reduction vänder sig aldrig mot missbruket utan i stället vill anhängarna begränsa skadorna av missbruket så att missbrukarna kan fortsätta sitt missbruk. I Sverige vet vi av erfarenhet att detta är fel politik.
Det var på 1960-talet som en grupp människor agerade och skapade organisationen Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare för att kunna genomdriva ett socialt experiment med legal förskrivning av narkotika, främst centralstimulerande medel. De fick medicinalstyrelsens tillstånd att starta verksamheten och narkotika förskrevs med hjälp av en grupp läkare i Stockholm.
Eft4er två år och några dödsfall i direkt samband med förskrivningen stoppades försöksverksamheten. Därefter blev Sveriges narkotikapolitik restriktiv och nyrekryteringen av missbrukare minskade successivt. Vid häktet i Stockholms startades stickmärkesundersökningen som blev till en internationellt uppmärksammad doktorsavhandling som visade hur harm reductionpolitiken ledde till ett snabbt ökande antal narkotikamissbrukare.
I de flesta andra europeiska länder har man utvecklat olika former av harm reductionpolitik med ett ökande narkotikamissbruk som följd. Ett exempel på detta är sprutbytesverksamhet som på felaktiga grunder rekommenderats av WHO. Men sprutbyte kan inte få någon riktigt positiv effekt, eftersom en ny, ren spruta är detta endast första gången den används - inte femte eller sjätte gången. Då blir den lika smittspridande av hiv som en spruta införskaffad på annat sätt. Det finns bättre och säkrare metoder att stoppa hiv-spridningen.
I Norge blev steg två - efter sprututdelning under 20 år - inrättande av kommunala sprutrum, dit missbrukarna kan gå och ta sina sprutor under uppsikt av sjukvårdspersonal. Den norska statsadvokaten har visat hur detta leder till en smyglegalisering av narkotika. I Danmark har man tagit steg tre: Där delar man ut gratis heroin till etablerade missbrukare. Där har den restriktiva narkotikapolitiken upphört helt.
I Skottland genomförde man under 20 år steg för steg alla olika slag av harm reductionpolitiken med katastrofalt resultat. Nu har man börjat den svåra vägen tillbaka mot den restriktiva politiken. Men det kommer att ta många år innan man kan se bra resultat. Problemen är mycket stora.
I Finland har underhöllsmedicinen Subutex blivit ett större illegalt missbruk än heroinmissbruket. Där har sjukvården slutat att använda medicinen Subutex. I stället har man gått över till Subuxon som har en dubbelfunktion och därför är ett bättre läkemedel. Men i Sverige vill socialstyrelsen införa sprutbyte i hela landet. Man tror att det hjälper. Men det finns ingen evidens att peka på.
En mera ingående artikel om detta skrev jag för Västerbottens-Kuriren. Den publicerades den 5 mars på debattsidan. (www.vk.se)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
