Dödligheten bland medicinskt underhållsbehandlader narkomaner i Stockholmls län ökar kraftigt. För några år sedan var det enstaka individer som dog, när de fick metadon eller Subutex som ersättningsdrog för heroin. De senaste åren har dödligheten i denna grupp ökat kraftigt och är nu uppe i drygt 40 individer per år. Det sker helt parallelt med att socialstyrelsen kraftigt utökat och liberaliserat reglerna för metadonprogrammet och helt nya regler införts för Subutexprogrammet.
För metadon har kontrollen blivit sämre. Man tillåter i högre grad annat missbruk. För Subutex tycks många beroendeläkare nu se detta läkemedel som den enda saliggörande metoden. Om detta hade varit fallet för något annat läkemedel skulle det ha utmönstrats av socialstyrelsen ögonblickligen. Men när ett stort antal narkomaner dör i medicinskt kontrollerade program tycks det inte vara lika viktigt.
Varför har inte socialstyrelsen uppmärksammat detta stora problem? Varför agerar inte socialstyrelsen snabbt. Hur kan det komma sig att socialstyrelsen inte alls förhåller sig till detta allvarliga medicinsk problem?
Lena Larsson, förbundsordförande i Anhöriga Mot Droger, Christer Karlsson, förbundsordförande i Kriminellas Revansch i Samhället, och jag har skrivit om detta i tidningen Dagen i en debattartikel. Men från socialstyrelsen hör vi bara tystnad!
Har socialstyrelsen upphört att fungera när det gäller narkotikafrågan?
Rolf Bromme
fredag 29 januari 2010
måndag 25 januari 2010
Sprutbyten i Lund och Malmö bryter mot nya lagen
Sprutnyte för injektionsnarkomaner infördes på försök för cirka 20 år sedan i först Lund och sedan Malmö. Jag har aldrig varit där men alltid hört att verksamheten var ordentlig och välskött. Socialstyrelsen gjorde en granskning av verksamheten för ungefär ett år sedan. Den rapporten hamnade i mina händer i slutet av förra året.
Döm om min förvåning, när jag läste att såväl verksamheten i Lund som i Malmö bryter mot den nya lagen som kom för några år sedan. De sprutor som delas ut ska vara märkta så att man se det när de lämnas tillbaka. Men det har man överlåtit åt missbrukarna att sköta med hjälp av klistermärken. Inte att undra på att detta missköts!
I princip ska missbrukaren få en ny spruta för varje som lämnas tillbaka. Men här ser man genom fingrarna och delar ut sprutor utan att gamla lämnas tillbaka. Det tycks ha gått slentrian i verksamhetan. Så här får det neligt lagen inte gå till.
Vad föreslår socialstyrelsen som är tillsynsmyndighet? Att den nya lagen ska ändras, eftersom Lund och Malmö inte lyckas sköta verksamheten så som lagen föreskriver. Enligt normal ordning bör en tillsynsmyndighet uppmana verksamheten att skärpa sig och följa lagen. Men Socialstyrelsen föredrar att strunta i detta och försöker i stället dölja att verksamheten missköts. Varför?
Min landstingskollega Carin Håkansson och jag skrev en debattartikel om detta i tidningen Dagen i början av december. Men Socialstyrelsen föredrar att tiga i denna fråga. Är det inte viktigt att verksamheterna i Lund och Malmö följer lagen, när de delar ut sprutor till injektionsmissbrukare? Varför tiger Socialstyrelsen?
Rolf Bromme
Döm om min förvåning, när jag läste att såväl verksamheten i Lund som i Malmö bryter mot den nya lagen som kom för några år sedan. De sprutor som delas ut ska vara märkta så att man se det när de lämnas tillbaka. Men det har man överlåtit åt missbrukarna att sköta med hjälp av klistermärken. Inte att undra på att detta missköts!
I princip ska missbrukaren få en ny spruta för varje som lämnas tillbaka. Men här ser man genom fingrarna och delar ut sprutor utan att gamla lämnas tillbaka. Det tycks ha gått slentrian i verksamhetan. Så här får det neligt lagen inte gå till.
Vad föreslår socialstyrelsen som är tillsynsmyndighet? Att den nya lagen ska ändras, eftersom Lund och Malmö inte lyckas sköta verksamheten så som lagen föreskriver. Enligt normal ordning bör en tillsynsmyndighet uppmana verksamheten att skärpa sig och följa lagen. Men Socialstyrelsen föredrar att strunta i detta och försöker i stället dölja att verksamheten missköts. Varför?
Min landstingskollega Carin Håkansson och jag skrev en debattartikel om detta i tidningen Dagen i början av december. Men Socialstyrelsen föredrar att tiga i denna fråga. Är det inte viktigt att verksamheterna i Lund och Malmö följer lagen, när de delar ut sprutor till injektionsmissbrukare? Varför tiger Socialstyrelsen?
Rolf Bromme
fredag 22 januari 2010
WHO bör ompröva rekommendation för sprutbyte
All sjukvård bör vara evidensbaserad. Omskrivet på vardagssvenska innebär det att den bör vara säkert vetenskapligt utprövad. WHO har rekommenderat sprutbyte. Men när svenska forskare granskar det vetenskapliga underlaget för rekommendationen visar det sig att det inte finns någon evidens för sprutbyte. Visserligen finns det någon enstaka undersökning (bl.a. från New York) som pekar på ett positivt utfall för sprutbyte. Men det finns också bra vetenskapliga undersökningar som säger motsatsen (bl.a från Vancouver och Montreal). Det finns bara en slutsats man dra av detta: Att det inte finns någon säker evidens för att sprutbyte fungerar.
Smittskyddsläkare har lärt sig att hygien är viktigt, när det gäller smitta av olika slag. Men smittskyddsläkare är inte insatta i hur narkotikaproblem fungerar. Även en fabriksny spruta, som används av en injektionsnarkoman, kan bli oren om den används av mer än en person. Då skyddar den inte längre. Nya, rena sprutor som används av narkotikamissbrukare kan därför bli lika smittbärande som gamla sprutor. Därför fungerarinte sprubyte i praktiken.
Förespråkare av sprutbyte brukar hänvisa till att man har sprutbyte i Malmö och att man inte fått in hiv-smitta där. Men de kan inte försklara fenomenet Göteborg, där man inte har sprutbyte och inte heller hiv-smitta.
I Vancouver införde man tidigt sprutbyte. När hiv-epidemin kom visade det sig att den grupp som var med i sprutbytesprogrammet hade fått in en större andel hiv-smitta än den grupp som inte deltog i sprutbytesprogrammet. Varför ska man bekosta en dyrbar verksamhet som inte fungerar i praktiken?
Det finns däremot andra åtgärder som fungerar bättre ur smittskyddsaspekt än sprutbyte. Det är sådana åtgärder som behövs. Det handlar om en ständigt uppsökande verksamhet. Skälet är att det hela tiden kommer till nya individer i narkotikamissbruket och det gäller då att hitta dem innan de börjar sprida hiv-smitta. Vid första mötet ska samhället ge smittskyddsinformation och erbjuda hiv-testning och vaccinering mot hepatit C. Sedan ska varje individ få information om resultatet av hiv-testningen med klara regler om hur man kan skydda sig själv eller andra. Detta är en mycket mera effektiv verksamhet ur smittskyddsaspekten än sprutbyte.
Precis detta gjorde man inom ramen för baslinjestudien i Stockholm. Baslinjestudien startades efter att man konstaterat en begynnande hiv-epidemi i Stockholm bland injektionsnarkomaner. Efter att baslinjestudien hade arbetat under mer än ett år avklingade hiv-epidemin bland injektionsmarkomaner i Stockholm. Varför vill man inte fortsätta med denna effektiva åtgärd som är mycket bra för narkomanerna? Är man inte beredd att satsa de pangarna? Varför nöja sig med något som är mindre effektivt (sprutbyte)?
Hade beroendeläkarna i Stockholms län brytt sig om hiv-smittan så hade de hela tiden testat sina patienter för hiv och då hade man tidigt upptäckt de första fallen och kunnat isolera dem. Jag anser att beroendeläkarnas ointresse för hiv-smittan är en viktig del i förklaringen till att vi fick en ny hiv-epidemi i Stockholm. Beroendeläkarna behöver informeras om sitt ansvar på detta område och i fortsättningen regelbundet testa sina patienter för hiv-smitta. Det är också en förebyggande åtgärd som tidigt kan upptäcka ny smitta och förhindra smittspridning.
Rolf Bromme
Smittskyddsläkare har lärt sig att hygien är viktigt, när det gäller smitta av olika slag. Men smittskyddsläkare är inte insatta i hur narkotikaproblem fungerar. Även en fabriksny spruta, som används av en injektionsnarkoman, kan bli oren om den används av mer än en person. Då skyddar den inte längre. Nya, rena sprutor som används av narkotikamissbrukare kan därför bli lika smittbärande som gamla sprutor. Därför fungerarinte sprubyte i praktiken.
Förespråkare av sprutbyte brukar hänvisa till att man har sprutbyte i Malmö och att man inte fått in hiv-smitta där. Men de kan inte försklara fenomenet Göteborg, där man inte har sprutbyte och inte heller hiv-smitta.
I Vancouver införde man tidigt sprutbyte. När hiv-epidemin kom visade det sig att den grupp som var med i sprutbytesprogrammet hade fått in en större andel hiv-smitta än den grupp som inte deltog i sprutbytesprogrammet. Varför ska man bekosta en dyrbar verksamhet som inte fungerar i praktiken?
Det finns däremot andra åtgärder som fungerar bättre ur smittskyddsaspekt än sprutbyte. Det är sådana åtgärder som behövs. Det handlar om en ständigt uppsökande verksamhet. Skälet är att det hela tiden kommer till nya individer i narkotikamissbruket och det gäller då att hitta dem innan de börjar sprida hiv-smitta. Vid första mötet ska samhället ge smittskyddsinformation och erbjuda hiv-testning och vaccinering mot hepatit C. Sedan ska varje individ få information om resultatet av hiv-testningen med klara regler om hur man kan skydda sig själv eller andra. Detta är en mycket mera effektiv verksamhet ur smittskyddsaspekten än sprutbyte.
Precis detta gjorde man inom ramen för baslinjestudien i Stockholm. Baslinjestudien startades efter att man konstaterat en begynnande hiv-epidemi i Stockholm bland injektionsnarkomaner. Efter att baslinjestudien hade arbetat under mer än ett år avklingade hiv-epidemin bland injektionsmarkomaner i Stockholm. Varför vill man inte fortsätta med denna effektiva åtgärd som är mycket bra för narkomanerna? Är man inte beredd att satsa de pangarna? Varför nöja sig med något som är mindre effektivt (sprutbyte)?
Hade beroendeläkarna i Stockholms län brytt sig om hiv-smittan så hade de hela tiden testat sina patienter för hiv och då hade man tidigt upptäckt de första fallen och kunnat isolera dem. Jag anser att beroendeläkarnas ointresse för hiv-smittan är en viktig del i förklaringen till att vi fick en ny hiv-epidemi i Stockholm. Beroendeläkarna behöver informeras om sitt ansvar på detta område och i fortsättningen regelbundet testa sina patienter för hiv-smitta. Det är också en förebyggande åtgärd som tidigt kan upptäcka ny smitta och förhindra smittspridning.
Rolf Bromme
torsdag 21 januari 2010
HIV-epidemi hejdades av uppsökande arbete
I somras skrev jag en debattartikel som publicerades i tidningen Dagen den 15 juli 2009 under rubriken: "Hiv Hejdades av uppsökande verksamhet". Jag använde fakta från en vetenskaplig undersökning kallad Baslinjestudien. Professor Sven Britton svarade för forskningsdelen av undersökningen.
Jag blev grundligt utskälld för detta av Alexander Bard i en debattartikel i Dagens Nyheter. Jag fick senare tillfälle att kommentera Bards lösa beskyllningar i ett svar på DN-Debatt tillsammans med mina landstingskollegor Lennart Rodhin och Olof Lindquist.
Men redan samma dag som Bards första artikel var införd i DN fick jag chans att debattera med honom i det direktsända debattprogrammet Studio Ett i Sveriges Radio. Då jag lyckades besvara hans argument och påståenden blev han rasande och började skrika i radioduellen. Eftersom jag stödde mig på fakta, kunde jag behålla mitt lugn under debatten. Alexander Bard sprang ut ur radiostudion som en dålig förlorare.
Rolf Bromme
Jag blev grundligt utskälld för detta av Alexander Bard i en debattartikel i Dagens Nyheter. Jag fick senare tillfälle att kommentera Bards lösa beskyllningar i ett svar på DN-Debatt tillsammans med mina landstingskollegor Lennart Rodhin och Olof Lindquist.
Men redan samma dag som Bards första artikel var införd i DN fick jag chans att debattera med honom i det direktsända debattprogrammet Studio Ett i Sveriges Radio. Då jag lyckades besvara hans argument och påståenden blev han rasande och började skrika i radioduellen. Eftersom jag stödde mig på fakta, kunde jag behålla mitt lugn under debatten. Alexander Bard sprang ut ur radiostudion som en dålig förlorare.
Rolf Bromme
torsdag 22 januari 2009
KSAN - De svenska kvinnoorganisationernas samarbetsorgan: Rätt till tillfrisknande eller fortsatt beroende?
KSAN kräver att drogfri behandling måste utgöra huvudspåret inom
narkomanvården!
Det övergripande målet för den svenska narkotikapolitiken är ett narkotikafritt samhälle och att det finns en bred folklig och politisk uppslutning kring en restriktiv narkotikapolitik.
Att bekämpa tillgången på narkotika är en förutsättning för ett effektivt förebyggande arbete. Narkotikamissbruk kan och ska upptäckas tidigt. Då kan ett missbruk brytas tidigt.
Missbruk av droger är ett socialt problem och skall därför i första hand åtgärdas med sociala insatser. Enligt gällande lagstiftning skall samhällets åtgärder bidra till att den enskilde varaktigt kan komma ifrån sitt missbruk – inte att hållas fast i ett kemiskt beroende av olika preparat.
För den enskilde narkomanen är det ofta en lång process att sluta sitt missbruk. Många missbrukare nekas idag drogfri behandling av ekonomiska skäl. Missbrukande kvinnor utgör här en ytterst sårbar och utsatt grupp och saknar erbjudanden om tidiga insatser och god vård och behandling.
Ett obehandlat/felbehandlat beroende leder till ökat lidande och för tidig död. Målet med behandlingen måste alltid vara ett värdigt liv utan narkotiska preparat. KSAN kräver att den rätten bör tillskrivas även de tyngsta narkomanerna.
KSAN är de svenska kvinnoorganisationernas samarbetsorgan för frågor som berör alkohol och andra beroendeframkallande medel utifrån ett kvinnoperspektiv.
KSAN vill medverka till en samhällsmiljö utan skador och missbruk av alkohol, narkotika och andra beroendeframkallande medel som t ex sömnmedel och lugnande medel.
KSAN är även representerat i EUs Civil Society Forum on Drugs in the EU.
Med vänlig hälsning
Leena Haraké
Kanslichef
KSAN - Kvinnoorganisationernas Samarbetsråd i Alkohol - och Narkotikafrågor
Östermalmsgatan 33
114 26 Stockholm
www.ksan.se
tel 08 10 10 41/10 10 51
fax 08 22 81 22
narkomanvården!
Det övergripande målet för den svenska narkotikapolitiken är ett narkotikafritt samhälle och att det finns en bred folklig och politisk uppslutning kring en restriktiv narkotikapolitik.
Att bekämpa tillgången på narkotika är en förutsättning för ett effektivt förebyggande arbete. Narkotikamissbruk kan och ska upptäckas tidigt. Då kan ett missbruk brytas tidigt.
Missbruk av droger är ett socialt problem och skall därför i första hand åtgärdas med sociala insatser. Enligt gällande lagstiftning skall samhällets åtgärder bidra till att den enskilde varaktigt kan komma ifrån sitt missbruk – inte att hållas fast i ett kemiskt beroende av olika preparat.
För den enskilde narkomanen är det ofta en lång process att sluta sitt missbruk. Många missbrukare nekas idag drogfri behandling av ekonomiska skäl. Missbrukande kvinnor utgör här en ytterst sårbar och utsatt grupp och saknar erbjudanden om tidiga insatser och god vård och behandling.
Ett obehandlat/felbehandlat beroende leder till ökat lidande och för tidig död. Målet med behandlingen måste alltid vara ett värdigt liv utan narkotiska preparat. KSAN kräver att den rätten bör tillskrivas även de tyngsta narkomanerna.
KSAN är de svenska kvinnoorganisationernas samarbetsorgan för frågor som berör alkohol och andra beroendeframkallande medel utifrån ett kvinnoperspektiv.
KSAN vill medverka till en samhällsmiljö utan skador och missbruk av alkohol, narkotika och andra beroendeframkallande medel som t ex sömnmedel och lugnande medel.
KSAN är även representerat i EUs Civil Society Forum on Drugs in the EU.
Med vänlig hälsning
Leena Haraké
Kanslichef
KSAN - Kvinnoorganisationernas Samarbetsråd i Alkohol - och Narkotikafrågor
Östermalmsgatan 33
114 26 Stockholm
www.ksan.se
tel 08 10 10 41/10 10 51
fax 08 22 81 22
onsdag 21 januari 2009
En svensk psykiatriprofessor ville läxa upp mig för att jag motsätter mig heroinförskrivning
Det kom ett brev från en professor emeritus vid Karolinska Institutet. Det var med anledning av min bloggkommentar om Expressens ledare den 2 december 2008, där den unge skribenten ställde hela den framgångsrika svenska narkotikapolitiken på huvudet och krävde att staten skulle förse heroinister med fritt heroin som en behandling av deras svåra heroinberoende.
Expressens ledare var lika huvudlös och nattstånden som om det skulle vara en bra behandling att ge alkoholister alkohol mot deras alkoholberoende. Men professor em. Ulf Rydberg blev förgrymmad över att jag uttalade mig på detta sätt. Han skriver att en heroinist kan ha en 80-faldigt ökad dödlighet jämfört med ”åldersmatchade kontroller”. Vilket liv heroinisten har att vänta sig som ”kronisk heroinist” resten av livet skriver han dock ingenting om.
Läkaren och forskaren Ulf Rydberg, numera aktiv pensionär, har alltså ingenting emot att vi inför legal förskrivning av heroin till kroniska heroinister. Troligen kommer han inte ihåg att vi har haft ”legal förskrivning av narkotika” i Sverige redan under 1960-talet. Det var från våren 1965 till våren 1967. Under den perioden ökade andelen unga narkomaner mycket kraftigt och mycket snabbare än något år tidigare och senare.
Vad Ulf Rydberg säger egentligen är att det inte har någon som helst betydelse hur många unga narkomaner vi kommer att få med en legal förskrivning av heroin, bara vi kan rädda livet på en enda kronisk heroinist. Han väljer alltså att ge upp kampen mot narkotika i samhället för att rädda en enda kronisk heroinist. Han kallar det för ”sedvanlig läkaretik”.
Det Ulf Rydberg inte förstår är att narkomani kan vara av epidemisk typ. Det finns former av narkomani som inte är epidemisk, t.ex. terapeutisk narkomani som kan vara resultatet av läkarbehandling – medveten eller omedveten. Men det är inte de formerna vi talar om när det gäller legal förskrivning av heroin. I detta fall handlar det om narkomani som har anknytning till missbruk i gängsammanhang eller missbruk i gatumiljö. Det är dessa former av narkomani som sprids epidemiskt genom att en etablerad missbrukare lär upp en nybörjare.
Har inte samhället en rätt att skydda sina unga medborgare mot den epidemiska formen av narkomani? Professor Rydberg anser inte det. I stället vill han att vi ska få så många unga heroinister som möjligt så att beroendeläkarna blir sysselsatta med att ge dem legalt heroin på recept för att förhindra att de dör.
Det är dock knappast någon som dör av sitt heroinberoende. Man talar om ”dödlig dos” heroin. Men en aktiv heroinist kan ta flerdubbel dödlig dos utan att dö. Kroppen vänjer sig vid heroinet efterhand. Dödsfall av överdos hos heroinister av epidemisk typ är mycket sällsynta bland aktiva heroinister helt enkelt därför att de har lärt sig vilken dosnivå de klarar. Dödsfall av överdoser inträffar i denna grupp normalt efter en medicinsk avgiftning eller efter en ”ren” vistelse i fängelse, därför att heroinisten inte har lyckats skaffa sig heroin under densamma.
Först efter fängelsevistelsen tar heroinisten sin överdos. Skälet är att heroinisten då inte vet vilken dos han eller hon klarar. Efter abstinensen klarar heroinisten inte samma höga doser som före medicinsk avgiftning eller före en fängelsevistelse. Överdos i det här fallet är alltid en dos mycket mindre än de doser heroinisten klarade under tidigare aktivt missbruk.
Jag tycker att alla läkare alltid ska följa ”sedvanlig läkaretik”. Det är dock inget problem för en kunnig läkare att genomföra en medicinsk avgiftning utan någon fara för heroinistens liv. Heroinisten kan sedan gå från denna behandling drogfri och utan nämnvärda problem. Men om heroinisten bestämmer sig för att fortsätta sitt missbruk försätter han eller hon sig själv i en akut risk för att dö i en överdos.
Det som dock inte ryms inom läkaretiken är att läkaren skall förse heroinisten med heroin för resten av dennes liv. Det är ett politiskt beslut som läkaren inte ska befatta sig med. Professor Ulf Rydberg blandar in politik på ett försåtligt sätt i läkaretiken. Det är inte acceptabelt.
Samhället måste ha rätt att skydda sig mot den epidemiska typen av narkomani. Läkarna ska inte sätta en käpp i hjulet på detta samhällspreventiva arbete.
ROLF BROMME
Expressens ledare var lika huvudlös och nattstånden som om det skulle vara en bra behandling att ge alkoholister alkohol mot deras alkoholberoende. Men professor em. Ulf Rydberg blev förgrymmad över att jag uttalade mig på detta sätt. Han skriver att en heroinist kan ha en 80-faldigt ökad dödlighet jämfört med ”åldersmatchade kontroller”. Vilket liv heroinisten har att vänta sig som ”kronisk heroinist” resten av livet skriver han dock ingenting om.
Läkaren och forskaren Ulf Rydberg, numera aktiv pensionär, har alltså ingenting emot att vi inför legal förskrivning av heroin till kroniska heroinister. Troligen kommer han inte ihåg att vi har haft ”legal förskrivning av narkotika” i Sverige redan under 1960-talet. Det var från våren 1965 till våren 1967. Under den perioden ökade andelen unga narkomaner mycket kraftigt och mycket snabbare än något år tidigare och senare.
Vad Ulf Rydberg säger egentligen är att det inte har någon som helst betydelse hur många unga narkomaner vi kommer att få med en legal förskrivning av heroin, bara vi kan rädda livet på en enda kronisk heroinist. Han väljer alltså att ge upp kampen mot narkotika i samhället för att rädda en enda kronisk heroinist. Han kallar det för ”sedvanlig läkaretik”.
Det Ulf Rydberg inte förstår är att narkomani kan vara av epidemisk typ. Det finns former av narkomani som inte är epidemisk, t.ex. terapeutisk narkomani som kan vara resultatet av läkarbehandling – medveten eller omedveten. Men det är inte de formerna vi talar om när det gäller legal förskrivning av heroin. I detta fall handlar det om narkomani som har anknytning till missbruk i gängsammanhang eller missbruk i gatumiljö. Det är dessa former av narkomani som sprids epidemiskt genom att en etablerad missbrukare lär upp en nybörjare.
Har inte samhället en rätt att skydda sina unga medborgare mot den epidemiska formen av narkomani? Professor Rydberg anser inte det. I stället vill han att vi ska få så många unga heroinister som möjligt så att beroendeläkarna blir sysselsatta med att ge dem legalt heroin på recept för att förhindra att de dör.
Det är dock knappast någon som dör av sitt heroinberoende. Man talar om ”dödlig dos” heroin. Men en aktiv heroinist kan ta flerdubbel dödlig dos utan att dö. Kroppen vänjer sig vid heroinet efterhand. Dödsfall av överdos hos heroinister av epidemisk typ är mycket sällsynta bland aktiva heroinister helt enkelt därför att de har lärt sig vilken dosnivå de klarar. Dödsfall av överdoser inträffar i denna grupp normalt efter en medicinsk avgiftning eller efter en ”ren” vistelse i fängelse, därför att heroinisten inte har lyckats skaffa sig heroin under densamma.
Först efter fängelsevistelsen tar heroinisten sin överdos. Skälet är att heroinisten då inte vet vilken dos han eller hon klarar. Efter abstinensen klarar heroinisten inte samma höga doser som före medicinsk avgiftning eller före en fängelsevistelse. Överdos i det här fallet är alltid en dos mycket mindre än de doser heroinisten klarade under tidigare aktivt missbruk.
Jag tycker att alla läkare alltid ska följa ”sedvanlig läkaretik”. Det är dock inget problem för en kunnig läkare att genomföra en medicinsk avgiftning utan någon fara för heroinistens liv. Heroinisten kan sedan gå från denna behandling drogfri och utan nämnvärda problem. Men om heroinisten bestämmer sig för att fortsätta sitt missbruk försätter han eller hon sig själv i en akut risk för att dö i en överdos.
Det som dock inte ryms inom läkaretiken är att läkaren skall förse heroinisten med heroin för resten av dennes liv. Det är ett politiskt beslut som läkaren inte ska befatta sig med. Professor Ulf Rydberg blandar in politik på ett försåtligt sätt i läkaretiken. Det är inte acceptabelt.
Samhället måste ha rätt att skydda sig mot den epidemiska typen av narkomani. Läkarna ska inte sätta en käpp i hjulet på detta samhällspreventiva arbete.
ROLF BROMME
söndag 7 december 2008
Norges statsminister emot utdelning av heroin
Takk for melding. Lederen i Expressen kan leses på:
http://www.expressen.se/1.1389045
Dagen før sa den norske helseministeren at han overveier å tillate
utdeling av heroin. Presseoppslaget er på:
http://www.dagbladet.no/2008/12/01/nyheter/ruspolitikk/narkomane/3883046/
Det har ført til en hissig debatt i alle store nyhetsmedier i Norge. De
fleste politikere har vært i mot, inkludert statsministeren. Imidlertid
har de tre største avisene støttet det på leder- eller kommentarplass.
Mvh
Hans Olav Fekjær
http://www.expressen.se/1.1389045
Dagen før sa den norske helseministeren at han overveier å tillate
utdeling av heroin. Presseoppslaget er på:
http://www.dagbladet.no/2008/12/01/nyheter/ruspolitikk/narkomane/3883046/
Det har ført til en hissig debatt i alle store nyhetsmedier i Norge. De
fleste politikere har vært i mot, inkludert statsministeren. Imidlertid
har de tre største avisene støttet det på leder- eller kommentarplass.
Mvh
Hans Olav Fekjær
fredag 5 december 2008
Expressens virriga tankar om heroin
Läste en ledare i Expressen häromdagen (2/12) om att våga tänka i nya banor om heroin. Nå, så nya var Expressens tankar inte. De har tänkts förut i Danmark Skottland, England, Schweiz, Tyskland, Holland osv. Ändå framhålls de som nya. Varför? För att Expressens ledarskribent inte tror att vanliga människor kan ta reda på vad som skrivs och tänks i andra länder. Hur dum får man vara i Internets tidevarv?
Ledarskribenten Johannes Forssberg, Expressen, utgår ifrån ett enskilt fall i Danmark – inte som han själv känner till – utan som han läst i den danska dagstidningen Berlingske Tidende. Det handlar om Linda och hennes problem.
Linda är ett enskilt Case i Danmark som det troligen inte finns någon motsvarighet till i Sverige. Varför? För att Sverige har en narkotikapolitik som är hästlängder bättre än Danmarks och för att Socialtjänsten i Sverige har helt andra möjligheter enligt lagen om vård för missbrukare att omhänderta en heroinist utan dennes samtycke och se till att personen får adekvat vård.
Ändå skriver Johannes Forssberg i Expressens ledare (2/12) att Sverige måste göra exakt detsamma som man nu är på väg att göra i Danmark nämligen att ge heroin legalt till svenska heroinister. Jag har läst mycket dumt under min långa journalistiska bana. Men graden av stupiditet som Johannes Forssberg uppvisar i sin ledare i Expressen är nog svår att uppnå ens om man saknar kunskap i ämnet.
Jag vet inte vilken utbildning eller bakgrund Johannes Forssberg har. Men hans brist på kunskap i narkotikafrågan betvivlar jag inte. Han tycks inte känna till att Sverige hade en tvåårig period av legal förskrivning av narkotika (främst centralstimulerande medel av typ ritalina och amfetamin, men också till viss del opiater). Han vet inte att en vetenskaplig studie vid häktet i Stockholm har visat att under denna period (1965-67) ökade narkotikamissbruket snabbare än under någon annan period i den moderna missbrukshistorien i Sverige.
Kan man inte begära att en ledarskribent i en av de största tidningarna i Sverige skaffar sig någon kunskap över huvud taget, innan han sätter sig att skriva en ledare? Tydligen är det inte det man prioriterar i Expressens redaktionella ledning! Men vad ska läsarna ha en tidning till där journalisterna saknar kunskap? Det finns ju andra tidningar man kan välja att läsa.
Rolf Bromme
PS. Vill du kommentera detta inlägg, kan du skriva till: fpt@telia.com. Välkommen med ditt inlägg som kan komma att publiceras på denna blogg. DS.
Ledarskribenten Johannes Forssberg, Expressen, utgår ifrån ett enskilt fall i Danmark – inte som han själv känner till – utan som han läst i den danska dagstidningen Berlingske Tidende. Det handlar om Linda och hennes problem.
Linda är ett enskilt Case i Danmark som det troligen inte finns någon motsvarighet till i Sverige. Varför? För att Sverige har en narkotikapolitik som är hästlängder bättre än Danmarks och för att Socialtjänsten i Sverige har helt andra möjligheter enligt lagen om vård för missbrukare att omhänderta en heroinist utan dennes samtycke och se till att personen får adekvat vård.
Ändå skriver Johannes Forssberg i Expressens ledare (2/12) att Sverige måste göra exakt detsamma som man nu är på väg att göra i Danmark nämligen att ge heroin legalt till svenska heroinister. Jag har läst mycket dumt under min långa journalistiska bana. Men graden av stupiditet som Johannes Forssberg uppvisar i sin ledare i Expressen är nog svår att uppnå ens om man saknar kunskap i ämnet.
Jag vet inte vilken utbildning eller bakgrund Johannes Forssberg har. Men hans brist på kunskap i narkotikafrågan betvivlar jag inte. Han tycks inte känna till att Sverige hade en tvåårig period av legal förskrivning av narkotika (främst centralstimulerande medel av typ ritalina och amfetamin, men också till viss del opiater). Han vet inte att en vetenskaplig studie vid häktet i Stockholm har visat att under denna period (1965-67) ökade narkotikamissbruket snabbare än under någon annan period i den moderna missbrukshistorien i Sverige.
Kan man inte begära att en ledarskribent i en av de största tidningarna i Sverige skaffar sig någon kunskap över huvud taget, innan han sätter sig att skriva en ledare? Tydligen är det inte det man prioriterar i Expressens redaktionella ledning! Men vad ska läsarna ha en tidning till där journalisterna saknar kunskap? Det finns ju andra tidningar man kan välja att läsa.
Rolf Bromme
PS. Vill du kommentera detta inlägg, kan du skriva till: fpt@telia.com. Välkommen med ditt inlägg som kan komma att publiceras på denna blogg. DS.
onsdag 15 oktober 2008
Hjärnan krymper av alkoholkonsumtion
Det krävs inte någon avancerad observationsförmåga för att konstatera, att den som druckit litet alkohol har en nedsatt funktionsförmåga, när det gäller intellektuell kapacitet. Men det är ju ofint att säga sanningen sådan som den är. Framför allt funkar det inte på den som redan frivilligt har begränsat sin intellektuella kapacitet genom att dricka alkohol. Det går helt enkelt inte fram.
När jag nu tagit del av en ny vetenskaplig studie i Archives of Neurology, vol. 65, no 10, i oktober 2008, har jag fått ordentligt med vatten på min kvarn. Studien har getts titeln: "Association of Alcohol Consumption With Brain Volume in the Framingham Study" och för den står 7 forskare.
Det är ett känt faktum att hjärnans volym minskar något med åldern. Vad de här forskarna fått fram är att denna åldersminskning av hjärnan går mycket fortare, när man dricker alkohol. Man har helt enkelt mätt hjärnvolymen med magnetkamera på ett stort antal människor. Det handlar inte om storkonsumtion av alkohol utan om "normal- eller lågkonsumtion". Detta är anmärkningsvärt!
Alkoholindustrin har länge pumpat ut forskningsresulotat som säger att alkohol är bra för hjärt-kärlverksamheten i kroppen. Det är ju egentligen inte så konstigt, eftersom alkohol är ett kemiskt lösningsmedel och som sådant löser upp skräp som hopar sig i blodkärlen. Problemet är bara att när alkoholen kommer till hjärnan så löser det även upp sådant som vi behöver för att kunna tänka skarpt.
Det skall bli mycket intressant att se om alkoholindustrin kommer att lägga ned lika stor möda på att föra ut de nya forskningsresultaten om att hjärnan föråldras snabbare, när man dricker alkohol, vilket ju inte är så kul, om man tycker att tänkandet är något positivt och viktigt för människan. Låt mig säga att jag tvivlar på att alkoholindustrin kommer att spendera många kronor på att föra ut de nya forskningsresultaten om hjärnan. Sannolikt kommer alkoholindustrin att helt förtiga de nya resultaten. Det är vad jag tror.
Inte på över 100 år har nykterhetsrörelsen fått så starka argument för helnykterhet!
Rolf Bromme
När jag nu tagit del av en ny vetenskaplig studie i Archives of Neurology, vol. 65, no 10, i oktober 2008, har jag fått ordentligt med vatten på min kvarn. Studien har getts titeln: "Association of Alcohol Consumption With Brain Volume in the Framingham Study" och för den står 7 forskare.
Det är ett känt faktum att hjärnans volym minskar något med åldern. Vad de här forskarna fått fram är att denna åldersminskning av hjärnan går mycket fortare, när man dricker alkohol. Man har helt enkelt mätt hjärnvolymen med magnetkamera på ett stort antal människor. Det handlar inte om storkonsumtion av alkohol utan om "normal- eller lågkonsumtion". Detta är anmärkningsvärt!
Alkoholindustrin har länge pumpat ut forskningsresulotat som säger att alkohol är bra för hjärt-kärlverksamheten i kroppen. Det är ju egentligen inte så konstigt, eftersom alkohol är ett kemiskt lösningsmedel och som sådant löser upp skräp som hopar sig i blodkärlen. Problemet är bara att när alkoholen kommer till hjärnan så löser det även upp sådant som vi behöver för att kunna tänka skarpt.
Det skall bli mycket intressant att se om alkoholindustrin kommer att lägga ned lika stor möda på att föra ut de nya forskningsresultaten om att hjärnan föråldras snabbare, när man dricker alkohol, vilket ju inte är så kul, om man tycker att tänkandet är något positivt och viktigt för människan. Låt mig säga att jag tvivlar på att alkoholindustrin kommer att spendera många kronor på att föra ut de nya forskningsresultaten om hjärnan. Sannolikt kommer alkoholindustrin att helt förtiga de nya resultaten. Det är vad jag tror.
Inte på över 100 år har nykterhetsrörelsen fått så starka argument för helnykterhet!
Rolf Bromme
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
